Erik tog studenten i Arvika 1960 där han också träffade sin Gudrun, läroverksrektorns dotter.
Han studerade arkeologi i Uppsala och arbetade jämsides med studierna vid Riksantikvarieämbetet. Till hans tidiga arkeologiska insatser hör utgrävningarna av Eketorps borg på Öland, idag världsarv och vallfartsmål för besökare från hela världen.
Eriks yrkesroll var att berätta och skapa levande historia. 1969–1976 var han museilektor vid Älvsborgs länsmuseum, 1976–1986 länsantikvarie i Älvsborgs län och efter en tid som chef för Dalslands turistråd återvände han till Älvsborgs länsmuseum som landsantikvarie och museichef.
1993 utsågs han till riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet, som under hans ledning förändrades till en modern och utåtriktad myndighet.
Riksantikvarieämbetets höstmöten gjordes till en dialog- och mötesplats för olika samhälls- och sektorsintressen. Genom omfattande länsresor och samråd med landshövdingar och museistyrelser försökte Erik stärka och samordna regionala verksamheten. Erik bidrog också till vidgad samverkan med Statens fastighetsverk, och var en varm vårdare av samspelet mellan hembygdsrörelsen och kulturminnesvården. Eriks ambition var att ställa historia, samtid och framtid sida vid sida i avsikt att bredda kulturarvets attraktion och funktion. Han stod bakom utvecklingen av kulturmiljöer som Birka, Gamla Uppsala och öländska ”Eketorp Rediviva” och var en av initiativtagarna till Stiftelsen Kulturarv utan gränser liksom föreningen Svenskt kulturarv.
För oss kolleger har han varit en karismatisk förgrundsgestalt , debattglad, polemisk och okonventionell men samtidigt en omtyckt och konstruktiv förnyare av svensk kulturmiljövård.
Erik var – det behöver knappast sägas – en genuint humoristisk och kvick människa. Spontan, lyhörd, chosefri och vänfast. Få, om ens någon, kunde berätta en värmlandsskröna som han, Tage Erlander i sin himmel må ursäkta.
Erik var en osedvanligt levande, levande människa. Starkt närvarande och för Erik var livet aldrig någon annanstans. Med Paul Coelhos ord kan man säga att ”Erik dog medan han levde” och att han rycktes bort på tok för tidigt från det liv han älskade och var så bra på att leva. Hans arv lever vidare.