Klubbstugan på Gryttjoms flygfält är full av rastlösa kvinnor och män i overaller. Det är SM i fallskärmshoppning, men regnet som har kommit och gått hela dagen tvingar deltagarna att stanna på marken. Ann Lindberg tävlar i formationshoppning med fyra andra personer i laget ”Nail it” och är med i Stockholms Fallskärmsklubb.
I väntan på bättre väder har laget målat sina naglar i olika färger. Hon sitter med en kopp kaffe i handen och overallen, med handtag på, knuten runt midjan. Det är tävlingens andra dag, och sju hopp av tio återstår.
– I dag har vi egentligen bara förberett oss för den fjärde omgången av hopp. Det lottas ut kombinationer av formationer och block som vi ska göra. Vi tränar in sekvensen på marken så att alla lär sig sina positioner. Det finns dels det man kallar för ”randoms” som bara är en formation man ska göra, och så finns det block där det är två formationer med någon form av rörelse emellan.
Handtagen på deltagarnas kläder är till för att hålla i varandra när man gör formationerna. Lagen hoppar från drygt 3 000 meter och har 35 sekunder på sig för att göra hela sekvensen av formationer så många gånger som möjligt.
Ann är van vid att falla fritt. Hon berättar att hon gjort ungefär 1 400 hopp sedan hon började 1998. Inte långt efter sina första hopp engagerade hon sig i fallskärmsklubben som funktionär och i styrelsen.
– För mig blev det ganska snabbt att jag trivdes i det här sociala sammanhanget. Att bara hoppa från ett plan själv blir ganska snabbt tråkigt. Jag började med olika typer av målinriktad träning. Jag var med på läger och hade coach för att få kvalitet på träningen. Det tyckte jag var kul.
– Det här är Sveriges största fallskärmsklubb och den drivs runt på ideell basis. Det är en väldigt omhändertagande miljö. Det är en extremsport, men vi vill ju utöva den på ett så säkert sätt som möjligt. Då är det viktigt att man är uppmärksam på varandra och säger till om det är någonting som man ser som inte ser bra ut och ger feedback. Det är en viktig del av kulturen. Plus att det är många som åker ganska långt för att träna, sova över och umgås här. Det är många som har träffats här i Gryttjom och har barn tillsammans. Det blir matlagning på kvällarna, och man sitter och snackar runt brasan efteråt. Alla delar det här. I mitt lag är det två poliser, en läkare, en miljövetare och jag, som är veterinär. Men när man kommer hit är det bara hoppningen som spelar roll.
Ann arbetar på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. Hon är biträdande enhetschef och sektionschef på Zoonoscenter. Zoonoser är sjukdomar som kan smitta mellan djur och människor.
Innan dess jobbade hon för organisationen Svensk Mjölk med att utrota sjukdomen bovint virusdiarrévirus i Sverige. Det är en sjukdom som främst smittar nötkreatur och som då orsakade stora ekonomiska förluster i landet.
– Det jag inte förstod då var att vi och de andra skandinaviska länderna var pionjärer med det i världen. Det var ingen som trodde att det skulle gå. Det är häftigt att man kan genomföra något sådant. Det är inte vilka länder som helst som kan det. Jag tänker på Sverige och på vår kooperativa tradition. Jag är himla stolt över att jag varit en del av det. Det här är någonting som svenska mjölkbönder gjorde tillsammans med veterinärer, rådgivare, forskare och myndigheter.
På fritiden är hon aktiv i Friskis & Svettis styrelse, och hon går regelbundet på pass. Hon har nyligen börjat lära sig segla också.
– Vi har del i en segelbåt och jag tyckte det var läskigt att segla förut, men tänkte att jag måste komma över det. Om man inte utmanar sina gränser utvecklas man inte. Jag läste någon gång i ett familjereportage att någon hade som motto: ”säg ja, för nej öppnar inga dörrar”, och det tyckte jag var så bra. Det kan jag skriva under på.