– Allt var annorlunda då. Man visste inte så mycket i Sverige om andra länders seder och bruk. Allting vi mötte var nytt och fascinerande.
Vi träffas i hans våning på Linnégatan. Framför oss har vi tidningsklipp, foton och kartor från den tretton månader långa resan. På ett roande och självdistanserat sätt återger han Orienttrippen han gjorde med några andra unga Uppsalaakademiker.
– Jag är numera den ende överlevande, men 90 år gammal räknar jag inte med att det ska dröja länge innan jag sällar mig till de andra expeditionsdeltagarna.
I minnet återkallar han resan och berättar historien om en ung man som alltid fascinerats av tanken på att resa till fjärran länder – och som också gjorde det.
– Det var ju inte frågan om någon enkel nöjesresa utan snarare en i högsta grad strapatsrik expedition med oviss utgång.
Orientfararna skrapade ihop en reskassa på 18 000 kr och hade köpt en Diamondbuss från 1931 som blev både transportmedel och hem.
– I bussen hade vi konungens foto och en rekommendationsskrivelse på arabiska och persiska. Vi utgick från att potentaterna i Orienten skulle imponeras, säger Ove Rogby och berättar om förberedelserna: företagskontakter och rekommendationsskrivelser från universitets rektor, UD:s kabinettssekreterare och kungens handsekreterare.
I oktober 1951 lämnade de Sverige och styrde genom Tyskland mot Skopje och vidare mot Grekland. De kom till Turkiet under julhelgen och togs i Istanbul om hand av generalkonsuln.
– Den bäste introduktör till stadens underbara kulturskatter man kunde önska sig.
De firade jul på ambassaden i Ankara och styrde sedan söderut mot Cilisiska porten till Syrien och Iraks huvudstad Bagdad, och de fortsatte över bergen mot Iran.
– De isiga vägarna gick i serpentiner och var sannerligen skrämmande. I de skarpa kurvorna fick vi ofta köra bussen med dess dåliga vändradie fram och tillbaka några gånger för att alls komma vidare.
Väl i Teheran träffade de ambassadörsparet Jarring.
– På den tiden styrdes Iran av Reza Shan och även om de mänskliga rättigheterna i dåtidens Iran inte motsvarar vad vi i dag menar med begreppet var det dock oändligt mycket bättre än under det prästvälde som sedan följde. Han mötte även generalkonsul Eric Carlberg, med märklig bakgrund som överste i persiska armén.
– Före första världskriget hade han organiserat persiska gendarmeriet och bekämpat rövarbanden i landet.
De fortsatte sedan söderut mot Pakistan och ett just självständigt Indien.
– I Bombay rådde en tröstlös fattigdom som var otäck på ett annat sätt än i andra länder.
Kontrasterna var stora: de träffade även nepalesisk prins, son till landets avsatte kung. De erbjöds att delta i en tigerjakt och inbjöds att ta med bussen till Nepal trots avsaknaden av vägar.
– Han sa att hans bärare kunde lyfta den. Prinsessan var intresserad av västerländska vanor och dansade gärna västerländska danser med oss.
Norrut, i Kashmir, kom de i kontakt med prinsen av Kashmir som bjöd in dem till sitt palats med utsikt över Kashmirdalen. Via Khyberpasset nådde de sedan Kabul i Afghanistan. Efter en månad där reste de till Mazar-i-Shariff. I Bamiandalen såg han de väldiga Buddhastatyerna, många år senare raserade av talibanerna. Från Herat fortsatte de till Teheran/Bagdad/Damaskus/Amman och till Israel.
– Vi besökte ett läger för palestinier och fick för första gången ett konkret bevis på hur olyckligt man löst en viktig politisk fråga.
Så här 65 år efteråt tycker han att resan var väl våghalsig och är säker på att den inte gått att genomföra i dag.:
– Jag följer krigsrapporteringen och känner ibland lite närhet, för många platser som nämns har jag besökt.