Karin Kvist är uppvuxen i Bromma men familjen tillbringade mycket tid på deras lantbruk och sommarställe Lillängen i Västmanland. När hon var i början av tonåren hjälpte hon till att sköta jordbruket på gården.
– Jag körde traktor, jeep och skördetröska och hjälpte till med det praktiska. Jag gillade både det tekniska arbetet och att vara i kontakt med naturen, att se hur det växte på åkrarna.
Som 14-åring bestämde hon sig; hon skulle bli agronom. Även om en del tvivel hann komma under åren som följde, genomförde hon sin plan. Ett år efter studenten utbildade hon sig till agronom med inriktning på växtpatologi på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Ultuna.
Hennes första arbete efter examen var på Statens växtskyddsanstalt där hon studerade potatissjukdomar. Så småningom kom hennes forskning att inriktas på hur växter påverkas av luftföroreningar.
Hon fick uppmuntran att gå vidare inom detta forskningsområde och hon blev forskningsledare på SLU i Ultuna, trots att hon själv inte hade disputerat. Där utvecklade hon en enhet med personer som forskade om växter och luftföroreningar.
– Klimatfrågan började diskuteras under den här tiden, liksom försurningen, men det var inte många i Sverige som forskade om hur växter påverkades av luftföroreningar och därför kändes det som ett viktigt arbete.
År 1980 fick hon möjlighet att åka som gästprofessor till North Carolina State University i USA. Som ensamstående mamma tog hon med sig sina två barn som då var 5 och 8 år.
– Det var givande och intressant att jobba i en så stor forskningsgrupp som var en av de främsta i världen inom detta område. Dessutom var det en upplevelse för barnen att gå i skola där och för oss alla att se oss om i USA.
År 1990 fick Karin Kvist erbjudande om en tjänst som miljösakkunnig på bilindustrins intresseorganisation BIL Sweden. Hon tyckte att det var en lockande utmaning och lämnade därmed forskningen.
– I början undrade jag hur det skulle gå att driva miljöfrågorna inom bilbranschen, men jag kände snart att det gick att jobba med utveckling som kunde komma till direkt nytta för miljön.
Karin Kvist arbetade bland annat med att utveckla producentansvaret för biltillverkare, främst med fokus på återvinning av bilar.
Hennes arbetsgrupp lade fram ett avtalsförslag kring bilåtervinning till miljödepartementet, som fungerade som underlag när regeringen år 1998 blev först i världen med att lagstifta om producentansvar för bilar.
Det ledde fram till att bilindustrin i Sverige har ett mottagningssystem där bilar kan lämnas för återvinning gratis. Samma utveckling har sedan skett inom resten av EU.
– Jag är nöjd med vad jag åstadkommit i mitt yrkesliv. Forskningen och erfarenheten från bilindustrin har varit till nytta inte bara för producentansvaret, utan även när jag deltagit i utredningar och programråd för förnybara drivmedel och för energiomställning.
För fem år sedan gick Karin Kvist i pension. I dag lever hon med sin man i Dalby, i en villa med utsikt över skog, åker och vatten. Hon njuter av att ha mycket ledig tid.
– Det är roligt att vara pensionär för nu får jag tid till sådant jag inte hann med förut. Jag uppskattar att sjunga, läsa skönlitteratur, vara ute i naturen och åka på utflykter med barnbarnen.
Men ännu har hon inte lämnat yrkeslivet helt, ett par timmar i veckan sitter hon nämligen i gäststugan på tomten och arbetar med sin verksamhet som miljökonsult.
– Det är spännande att hela tiden upptäcka nya saker inom mitt område och att leta efter nya lösningar, säger hon.