Anders är född i Falun. När han var sex år flyttade familjen till Uppsala. Han gick helklassisk linje på Skrapan, och läste sedan musikvetenskap vid universitetet. Efter extrajobb som musiklärare fick han efter fortbildning fast tjänst på Katedralskolan och Lundellska skolan på 70-talet. Där deltog han i en mängd musikaliska aktiviteter även utanför skolschemat, och var dessutom engagerad i skapandet av bland mycket annat Uppsala krönikespel. Under åren har Anders har frilansat som blåsmusiker, organist och körledare i olika sammanhang. I många år har han recenserat musik för UNT:s kulturredaktion.
– Jag började tidigt 80-tal. Kulturredaktör Bo-Ingvar Kollberg ringde och undrade om jag hade nån skrivmaskin. Så gick det till på den tiden. När jag lämnade in mina texter på kvällarna sa alltid damen i receptionen – det var jämt samma: ”Jasså, du har ritat och berättat igen”, säger Anders och fnissar till vid minnet.
Att läsa – och skriva – lärde han sig på egen hand; efter en cykelolycka som barn hamnade han på Akademiska sjukhuset med benet fixerat med gipsskena. Ärret efter spiken som för 64 år sedan gick tvärs genom benet och höll skenan och benet på plats finns fortfarande kvar.
– På sjukhuset tittade jag i serietidningar och Barna Hedenhös. En dag kunde jag plötsligt ”se” vad Hedenhösbarnen sa. Jag kunde läsa. När jag sedan började skolan vande jag mig vid att slappa mig igenom lektionerna. Det var ju inte så nyttigt, ler han. På ett liknande sätt lärde han sig engelska, efter att köpt en bok om amerikansk rymdfart. Först slog han upp vart tredje ord, men insåg snart det fåfänga i projektet,
– Jag hoppades att sammanhanget skulle hjälpa mig. Det funkade till slut, säger han med retroaktiv stolthet.
Det egna musicerande har kretsat kring Joculatores Upsalienses. Han var medlem i 25 år, och under en period på 80-talet ledare.
– Jag har framträtt som falsettsångare på Kalmar slott och sjungit fyrstämmigt i Vatikanstaten.
Det var i samband med Birgittajubiléet som Joculatores skulle framträda vid en middagsmässa i S:t Peterskyrkan. Men väl inne i kyrkan med sina instrument fick de ett oväntat besked.
– Vi fick inte spela musik i kyrkan. Det ansågs vanhelgande. Så i stället sjöng vi fyrstämmigt.
Annars var Schweiz Joculatores andra hemland bland flera, och de turnerade där under många år. Anders minns nostalgiskt hur gruppen packade in sig själva och instrumenten i två VW-bussar och gav sig iväg.
– I samband med en turné där utsågs jag enhälligt och litet mot min vilja till presentatör.
Sanna träffade han 1996 genom något i dag så otidsenligt som en kontaktannons i UNT. De träffades på Nybron och gifte sig två år senare. Sanna minns fortfarande varenda detalj trots att en hel del vatten runnit under Nybron sedan dess.
– Han var så fräsch och fin där han kom med en ros i handen. Efter två minuter föreslog han att vi skulle äta middag, och det gjorde vi, på Saluhallen.
Som senior har Anders vad han själv kallar ”ständig semester”, vilket passar en man som säger att han är specialist på att göra ingenting. Men det visar sig att det är han själv som gärna svarar för kosthållet.
Paradrätten är schweizisk, med det komplicerade namnet, ”Geshnetzeltes mit Rösti”. Ofta får Sanna höra de fantastiska orden: ”Nu är maten klar” eller ”Vad vill du ha till middag?”. Han läser mycket; brittiska deckare, skönlitteratur, men också vad han kommer över om andra världskriget och Adolf Hitler.
– Jag är efter många års läsning ännu fascinerad över denne fullständigt ondskefulle man, vem han var och vem han kom att utvecklas till.
Fortfarande har han kvar sin princip att alltid läsa en bok till slut, oavsett om han tycker den är dålig eller bra.
– Den kan ju bli bättre! Jag är obotlig optimist.