Under hösten 2011 var Eva Ludvigsen föräldraledig, hela familjen hade varit magsjuka i perioder och huset höll på att renoveras. Hon hade börjat tröttna på att bara gå runt hemma i morgonrock, något behövde hända. Hennes man tyckte att hon skulle söka en skrivarkurs.
– När jag var liten satt jag alltid och skrev små berättelser, men att satsa på skrivandet kändes inte tillräckligt tryggt. Men jag har alltid fantiserat ihop intressanta berättelser i mitt huvud för att göra vardagen roligare, säger hon.
Eva Ludvigsen anmälde sig till en distanskurs i skrivande på Malmö Högskola. Efter bara två inlämningsuppgifter berättade kursledaren att hon tyckte att Eva skulle sluta på kursen, för att i stället sätta sig ner och utveckla de djupa karaktärer hon hade gestaltat i sina texter.
– Jag förstod att hon hade rätt, de här karaktärerna hade jag haft i huvudet länge och jag visste deras bakgrund. När jag sedan väl började skriva gick det väldigt snabbt.
På knappt ett år hade Eva Ludvigsen skrivit klart ett manus, skickat in det till förlag och dessutom blivit kontaktad av en förläggare som ville ge ut hennes roman.
– När förläggaren ringde bröt jag ihop och grät. Jag trodde aldrig att jag skulle bli utgiven. Sedan fick jag panik när jag insåg att nu skulle folk läsa och bedöma min bok, tänk om de inte skulle gilla den?!
I maj 2013 kom ”Lova” ut på Frank förlag. Boken handlar om Lova från Uppsala, som av okänd anledning hamnar på en fårfarm i Australien där hon utvecklar en relation med traktens veterinär. Pocketversionen av boken är redan slutsåld hos förlaget.
Eva Ludvigsen håller nu på att avsluta sitt tredje manus med titeln ”Var det inte värre än så här?”. Boken riktar sig till unga vuxna och handlingen utspelar sig i Uppsalas universitetsmiljö, bland nationer och tentaångest.
– Romanen handlar om vad som händer med en människa som hamnar i en akademisk miljö men inte vill vara där eller inte känner sig passa in. Det är ett stort steg att flytta hemifrån och börja studera på universitetet, det händer mycket med människor då.
Eva Ludvigsen är uppvuxen i Uppsala, med en dansk far och en mor från Härjedalen. Efter studenten packade hon så småningom väskan för att åka söderut till Köpenhamn där hon hade kommit in på ett masterprogram i biomedicin. Hennes främsta mål var att forska efter utbildningen.
Planen fullföljdes, efter examen återvände hon till Uppsala och doktorerade inom ämnet diabetes. I hennes avhandling undersökte hon hur komplikationerna av sjukdomen kan skjutas på framtiden.
– Jag intresserar mig för vad det är som går fel i kroppen när vi drabbas av sjukdom. Sverige är det land som har näst flest drabbade av diabetes i världen, jag funderar mycket kring hur det kan vara så.
Sedan några år tillbaka arbetar Eva Ludvigsen på det bioteknologiska företaget Mercodia i Uppsala. Arbetet innebär mycket resor i Norden för att träffa olika kunder, vilket hon får mycket energi av.
Eva Ludvigsen tror att det är hennes målmedvetenhet som gör att hon har lyckats skriva så mycket på så kort tid, trots heltidsjobb och familjeliv. Målmedvetenheten har funnits med henne i såväl forskningen som skrivandet:
– Vägen till målet är alltid det viktiga. När jag forskar och får göra om samma experiment flera gånger så orkar jag för att jag ser målet. På samma sätt orkar jag ta mig igenom tråkiga kapitel när jag skriver romaner eftersom jag närmar mig slutet på boken.