Erik Tombrock inleder med att berätta hur man får plats med flera tusen böcker i sitt hem
– Till att börja med måste du ha upp mot en halv kilometer bokhyllor i löpmeter räknat, försöka sälja en del, men om du fortfarande har runt 600 banankartonger ouppackade hjälper det inte långt.
Erik Tombrock, innehavare av Backa kvarn utanför Enköping, kallar sig själv bibliofil, kort sagt; han älskar böcker. Hans gårdsgarage är ett eldorado för bokentusiaster.
– Jag är ärftligt belastad. Ingegerd Martinell, barnboksförfattare och litteraturöversättare var min mamma. Karl Vennberg, poet och kulturchef på Aftonbladet, min styvpappa. Vi var för övrigt tvungna att flytta från en femrummare i Farsta till något ännu större på grund av alla böcker.
1985 träffade Erik sin blivande hustru Tina i Berlin. En hel del år senare, 2009, köpte paret gården Backa kvarn utanför Enköping, som namnet antyder en kvarn, men också fyra boningshus och sex andra byggnader. Tina är konstnär och inredde snabbt gårdens snickeri till konstverkstad.
– Själva kvarnen är ett ständigt reparationsprojekt. Byggd 1899, i bruk till 1959. Ritad och uppförd av gårdsägaren Elfrid Elofsson. Nu har vi fått pengar från antikvarieämbetet i Uppsala för att kunna laga taket, men fönster och ytterpanel är inte heller i bra skick.
Men för Erik Tombrock kunde allt ha tagit slut. Som roadracingförare och mc-entusiast ville han ta sig en rejäl runda på hojen, en Suzuki GSXR 1100. Utflykten inleddes i november 1986 och avslutades i mars 1988, sjutton månader och 77 000 km senare. Nästan två varv runt jorden.
– Genom Europa, Turkiet, Iran, Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh, Singapore, Malaysia, Japan, Kanada, USA, Mexico, Guatemala och någonstans hemåt igen.
En resa inte helt utan intermezzon, eller?
– Nja, jag körde omkull redan i Jugoslavien på utresan, vrickade högerfoten, krockade med en buss i Pakistan, litet svetsjobb på hojen och en del silvertejp.
Låter ändå inte alltför allvarligt?
– Något litet hände väl också i Iran. Där pågick ett krig mot grannen Irak, och jag råkade bli gripen som misstänkt spion eftersom jag hade tre kameror. Efter fem dygn i revolutionsgardets fängelse släpptes jag. Turligt nog greps jag första dygnet i Iran, och hade inte hunnit börja fota än.
Hur obehagligt upplevde du det hela?
– Att föras bort med svart ögonbindel var inte så roligt. Som spion skulle jag nog vara hyfsat misslyckad, vilket också revolutionsgardisterna insåg. Min supernya hoj saknade motstycke i Iran. Det gjorde definitivt också tävlingsstället från roadracingtiden med namnet Erik i jättebokstäver på ryggen. Inte direkt låg profil.
Jobbkarriären inledde han som mellanstadielärare men rätt snart började mc-branschen locka. Efter flytten till Villberga och Enköping blev det dock lärarjobb igen. I dag arbetar Erik som slöjdlärare i huset nästgårds, Villberga familjecenter, och på Eknäs ungdomshem men han går inte i pension vid 65.
– Jag fortsätter nog ett år till. Jag känner att man gör nytta. Klart är att vi borde ha flyttat ut hit till landet minst tio år tidigare med alla krafter fortfarande kvar. Bara att rusta kvarnen skulle vara mer än ett heltidsjobb. Sedan behöver böckerna ständigt mer plats, typ hundra meter nya hyllor – och det bara just nu!