Det är prefekten och professorns huvudområden inom konstvetenskapen, men det finns flera intressen och en varierad bakgrund. I Tyskland bodde han tolv år. Sedan bar det av till Tromsö i elva år där han blev professor för att sedan 2004 arbeta i Uppsala. Från yllekoftor och pjäxor till kavaj.
– Här i Uppsala är det pompa och ståt och akademiska fester, som jag tycker om. Man kan ta sig in i värmen, och det är den personliga insatsen som gäller, säger Jan von Bonsdorff.
Nu är det mest det visuella berättandet som intresserar, från tecknade serier, Tintin och ”den klara linjens språk”, till de nya Disney-filmerna som är 3D-modellerade.
– Jag vet inte om det är bättre än exempelvis Djungelboken, som var väldigt modern på sin tid, men jag tycker de blir ännu bättre på mimik och gestik. När det gäller teckningar är det intressanta hur man får berättelserna att börja rulla genom en bild så man börjar fundera vad som hände före, nu och sedan. De som är riktigt skickliga kan få in alla tre grejerna i en bild, det behöver inte ens vara en bildföljd, berättar Jan von Bonsdorff.
– Det kan man göra väldigt bra med de visuella medel som finns i datorer. Det är ett helt annat sätt för konstnären att uttrycka sig, inte minst pedagogiskt, man kan slänga fram nästan vad man vill på en skärm. Det finns såna som är väldigt bra. Simon Stålenhag är en jätteskicklig svensk tecknare. Det han gör liknar fotografier och är 3D-modellering, men ändå ser det ut som måleri. Jag kan inte klura ut hur han gör och det retar mig. Jag brukar känna igen digitala tekniker, men hos honom gör jag det inte. Han är mycket skicklig, säger Jan von Bonsdorff.
Om du inte jobbade som professor, vad skulle du då ha gjort?
– Jag höll på att glida in på IT, det där som kallades ”nya medier” när jag var 20 år, det vill säga när datorer började användas för att göra bilder. Kanske vore jag en misslyckad grafiker eller misslyckad musiker. Det hade inte gått så bra. Det är jättetungt att vara utövande konstnär, det är alltid nån som klarar sig bättre och får priserna och bättre kritik. Men att vara musiklärare kunde vara jätteroligt. Jag tycker mycket om att undervisa och att vara ute i fält.
Under åtta år gjorde Jan von Bonsdorff och studentgrupper exkursioner i Istanbul till fots, flera kilometer upp och ned i stan på temat ”Kulturmöten”. Ibland tappade eleverna bort sig i någon dal.
– Jag lärde studenterna att om de gick vilse skulle de titta på parabolantennerna, de pekar alltid söderut. Som nutida myrstackar, riktig ”urban hiking”, skrattar Jan von Bonsdorff.
– Istanbul var roligt. Vi tittade efter substrukturer, sånt som stått under palatsen, på bysantinsk tid. Någon hittade ett hål, och med hjälp av en selfie-pinne tog vi en bild. Där inne fanns pelare och vatten, jättespännande. Så efter lite research på det utmärkta svenska institutets bibliotek i Istanbul kommer man underfund med att det har grävts ut under 20-talet av tyska arkeologer och sedan förfallit. Att upptäcka saker på gatan är jättespännande, det kan man göra varsomhelst, man måste bara ha ögonen med sig, berättar Jan von Bonsdorff.
Det finns mer att upptäcka, på hemmaplan.
– Den första bonsdorffen kom till Uppsala 1692. Han hette Christoffer och kom från Uleåborg för att studera. Det var en släkt av silversmeder som dök upp i Uleåborg efter 30-åriga kriget och blev präster och började skicka sina söner att studera i Åbo och Uppsala. Honom borde man kunna hitta i Uppsalas mycket fina arkiv, men att gräva i släkthistorien tänker jag skjuta upp några år.