Rolf Östlund föddes i Haugesund, en mindre stad belägen mellan Bergen och Stavanger på den norska västkusten. Rolfs mor, Kristina, gifte sig väldigt ungt och blev gravid första gången redan i 16-årsåldern.
– Som många andra på den tiden hade min mors man och bror läst i tidningen om Amerika. De bestämde sig för att emigrera till USA, men omkom båda två i Titanic-olyckan. Min mor blev kallad Norges yngsta änka efter det, säger Rolf.
Kristina gifte om sig med Rolfs far, Nils, men dog i barnsäng när Rolf bara var tre år gammal. Tillsammans med fem syskon och två halvsyskon växte han upp i vad som tillhörde den tidens fattiga arbetarklass.
– Vi och de andra fattiga barnen blev tilldelade så kallade klogger, en enkel typ av träskor, eftersom vi inte hade egna skor. Det skämdes jag över.
Rolf minns sin far som en händig men ganska tvär man som var hård i sin barnuppfostran. När Haugesund som en av de första städerna i Skandinavien införde tandvård, förbjöd fadern honom att gå dit.
– Men då fick jag en lärlingsplats på LM Ericsson i Stockholm. Där tjänade jag 35 öre i timmen och kunde spara ihop till min egen tandläkarundersökning, säger han med ett finurligt leende.
Rolf flyttade från hemmet i Haugesund för att fortsätta arbeta i Stockholm. Där träffade han sin fru Grete, som kommit från Danmark för att jobba som au pair i den svenska huvudstaden. De träffades genom en orienteringsförening där Rolf var den enda som förstod vad Grete sade – danskan påminde om norskan.
Efter att de hade fått sitt första barn insjuknade Rolf under krigsåren i lungtuberkulos och blev inlagd på ett sanatorium i Stockholm.
– På den tiden var TBC en mycket dödlig sjukdom. Jag minns att många blev förflyttade till isoleringen för att sedan aldrig återvända igen.
Något Rolf noterade var dessutom att de insjuknade som låg för dödsbädden fick extra mycket grädde, som en slags sista måltid. När sjukhuspersonalen en dag ville servera honom extra grädde blev han förbannad och vägrade ta emot den. Han hade bestämt sig för att han inte skulle dö.
Sjukdomstiden blev långvarig, Rolf blev egentligen inte helt frisk förrän effektivare typer av antibiotika introducerades på 50-talet. Då fick han en anställning på företaget Standard Radio som tillverkade telekommunikationsutrustning. Efter ett tag återvände han dock till LM Ericsson och bosatte sig tillsammans med Grete i Norrköping. Senare flyttade de vidare till Södertälje tillsammans med de numera tre barnen.
Väl tillbaka på Ericsson tog Rolfs fackliga engagemang tog sin början, men detta var enligt honom själv snarare ett krav än en egen drivkraft.
– Det var en order från chefen, han sade att antingen blir du ordförande i fackföreningen eller så får du sparken.
Självvalt eller inte, genom rollen som facklig ordförande blev Rolf engagerad i arbetstagares rättigheter. Detta tog sig inte minst i uttryck då han tillsammans med familjen flyttade till staden Sao José dos Campos, i södra Brasilien.
LM Ericsson hade expanderat och Rolf fick lära ut sina kunskaper på den nyöppnade, brasilianska fabriken. Han var en rättvisans man och arbetade för att löner skulle betalas ut i tid och för att ingen av de kvinnliga kollegerna skulle råka illa ut.
Familjen återvände sedan till Sverige, där Rolf fortsatte arbeta på Ericsson fram till pensionen. Efter det bestämde han sig för att flytta igen, den här gången till undersköna Söderköping i Östergötland.
– Jag såg en bild och tänkte: hit ska jag flytta. Sedan cyklade jag hela vägen till Söderköping för att se om det verkligen var så fint som det verkade. Att cykla är ett fritidsintresse jag har haft sedan barndomen. Jag var tio år när jag fick min första cykel, som min far hade byggt ihop själv av gamla skrotdelar. Det minns jag skapade en del avundsjuka hos grannarna hemma i Haugesund.