På den lilla steniga ön Odensholm, några kilometer från det estländska fastlandet, bodde vid andra världskrigets utbrott sju familjer, alla med svenska förfäder. Tillvaron var slitsam i den karga skärgården men ingen anade hur mycket svårare det skulle bli efter krigets inträde.
– Det stora kriget slog sönder allt. 1940 skulle Stalin bygga fästning på ön, vi fick två veckor på oss att försvinna därifrån, säger Valter Erkas. Han sippar vinbärssaft ur finporslinet hemma i Öregrundsvillan och tänker på ön på andra sidan havet.
Äldst av tre söner tvingades han, nitton år gammal, att mönstra till Röda armén. Sommaren hade just börjat.
– Många av de pojkar som mobiliserades kom aldrig tillbaka. Men så skedde ett herrens under. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen i Operation Barbarossa. Mobiliseringen blev det ingenting av och det var min räddning. Hade jag mönstrat bara några veckor tidigare hade jag inte suttit här i dag, säger Valter Erkas.
Så småningom började tanken på att fly till Sverige formas i huvudet på honom. Som estlandssvensk kunde han ju språket. Visserligen pratade han gammelsvenska med familjen, men i skolan och kyrkan talades rikssvenska. Valter Erkas rätar på ryggen och deklamerar några högtidliga rader av öns bygdeskald Mats Ekman för att ge prov på sin barndoms språk. Hustrun Margareta översätter. Efter 65 år och ett krondiamantbröllop har hon inga problem med att förstå sin makes gammelsvenska.
På svenska flaggans dag 1943 anlände Valter Erkas i en fiskebåt till Söderarms skärgård tillsammans med åtta andra unga män efter att ha tagit farväl av sina familjer.
– En rymning kunde vara farlig. Mina föräldrar vågade inte ta den risken, säger han och låter händerna vila på bordsduken. Händerna som Margareta tyckte var så vackra när de träffades, naglarna så välskötta. ”Och så hade han fina ögonfransar. Han hade till och med hår på den tiden.” Hon arbetade som kokerska på en mälarbåt som fraktade både järn och passagerare, Valter var matros på samma båt.
Vid ankomsten till Sverige hade myndigheterna tilldelat den estniska gruppen män en gård på Ormön söder om Gräsö. Med utgångspunkt därifrån kämpade paret med fiske och jordbruk för att få ekonomin att gå runt. Snart hade de sparat ihop så mycket pengar att de kunde köpa huset.
– Men det var en kamp, må du tro. Hemma i Estland hade vi fått höra att arbetstakten var så mycket högre i Sverige och att vi inte skulle klara av det. Jag ville bevisa för mig själv och alla andra att jag visst skulle klara det, säger Valter Erkas.
Han tänker sällan på tiden innan flykten i fiskebåten, och förklarar det med en fras på ryska.
– Det betyder ”inte ett steg tillbaka” och var ett citat av Stalin apropå slaget om Stalingrad.
Även om citatet från början var tänkt att hålla trupper från att retirera har Valter Erkas omvandlat det till att bli hans egen livsfilosofi. Han blickar inte bakåt utan bara framåt.
Det enda han grämer sig över i livet är att han inte lämnade Estland ett par år tidigare, när priset på fisk fortfarande var gynnsamt. Men kanske var det en mening med allt slit ändå.
– Annars hade jag kanske inte träffat Margareta.
Numera tar han det lite lugnare. Han läser historiska böcker och tillverkar nät som barnen och barnbarnen använder. Nittioårsdagen har han inga större planer för.
– Åren har gått och jag kan inte rå för det, säger Valter Erkas.