Det finns olika sätt att i efterhand uttrycka sina känslor inför sin gamla skola. Skriver man exempelvis manus till en film som Hets kan man gissa att man inte trivdes nämnvärt. Gör man, som dagens jubilar, i stället så att man skriver och redigerar Katedralskolans historia, får man utgå från att han trivdes där.
– Ja, det var en fin skoltid, men när man börjar bli så här gammal så inser man att man inte uppskattade sina lärare tillräckligt, säger Magnus Sjöstedt.
Innan han kom till Katedralskolan hann han i tur och ordning födas i Stora Tuna, flytta med familjen till Uppsala och gå i studentkårens förskola Geijersskolan och därefter i ”Semlan”, folkskoleseminariets övningsklasser.
På sidan om skolan uppfylldes skoltiden främst av gosskören.
– Det var viktigt att komma med där, framför allt så att jag fick vara med på körens Englandsturné.
Turnén gick sedan till imponerande kyrkor i England, bland annat katedralerna i Salisbury och Coventry.
– Sedan dess har jag nog varit lite anglofil.
Så småningom tog han studenten – eller det som till året före var den riktiga studenten – på Katedralskolan, humanistisk linje.
Han började läsa språk på universitetet, men hoppade av när han kom in på journalisthögskolan, där han trivdes ”väldigt bra”.
Han slog in på radiosidan och fick praktik på Ekot.
Det första fasta jobbet han fick var dock som presschef på Svenska kyrkan.
– När jag sedan sökte till Ekot fick jag reda på att jag hade ”kyrklig belastning”, berättar han men tillägger att han fick ett sommarvikariat där 1979 och därefter fick han anställning.
– Så där var jag och redigerade och läste nyheter i tio år. Jag har fortfarande en sorts nyhetsfatigue (-tröttnad) efter den tiden.
Så han sökte sig till Gävle, där han började på lokalradio.
– Och av bara farten fortsatte jag med det i Uppsala och sedan i Stockholm. Jag kom att få göra en massa ”dödsreportage”. Så fort någon dog, så fick jag hoppa in! Jag blev ett slags ”sorgearbetare” och fick välja musik. Kombinerar man musik och ord rätt, så blir det väldigt emotionellt, säger Magnus Sjöstedt med stark betoning på ”väldigt”.
Redan under Ekottiden skrev han kåserier och krönikor, under pseudonym, i Svenska Dagbladet. Det höll han på med i 17 år, tills tidningen tabloidiserades och kåserierna försvann.
Även i UNT skrev han under perioder kåserier. Parallellt med studier och andra jobb har han också varit tidningsbud.
– Med rätt distrikt är det ett härligt jobb. Och det var en speciell känsla att bära ut tidningar de dagar jag hade kåserier där. Det började jag med under studentåren men tog upp det sedan i 50-årsåldern. Jag hade planer på att skriva en bok om tidningsutbärare, och hade tänkt mig några månaders jobb, i studiesyfte. Men jag trivdes så bra så jag höll på i flera år!
Det han nu sysslar med är vad han kallar att vara ”diversearbetare i ord”. Han har två projekt. Det ena har vi redan varit inne på och det är att han är redaktör för den historik över Katedralskolan som gamla elever vid skolan, alumniföreningen, ligger bakom.
– Andra gamla elever lämnar bidrag, men jag skriver en hel del och redigerar boken. Den börjar alltså på 1200-talet och går fram till i dag, säger Magnus Sjöstedt, som är noga med att betona att boken nog aldrig blivit av utan stöd från Anders Wall.
Det andra projektet uppstod sedan han fått kontakt med två irländska systrar, som var för sig skrivit sina memoarer.
– Det är fantastiska historier, som jag har fått gå igenom och har redigerat. Den ena boken kommer snart ut på franska, två förlag slåss om att få ge ut den. Men det bästa vore ju att båda kom ut samtidigt, säger han och låter verkligen som den litteräre agent han blivit på kuppen.
– Att bli 60 är en sak, men man kan börja på nytt varje dag. När jag fyllde 50 började jag min karriär som maratonlöpare, exemplifierar han menande utan att närmare gå in på hur denna karriär utvecklats. Allt behöver ju inte heller avslöjas i en födelsedagsintervju.