Vi träffas hemma i Sunnersta, där hon bor skogsnära i bottenplan. Katten Svante hälsar avmätt på katters vis och försvinner sedan tillbaks till sina domäner. Anna växte upp en politiskt engagerad arbetarfamilj i Göteborg, och redan som spädbarn gav hon uttryck för stark egen vilja.
– När min mamma såg mig som nyfödd sa hon: ”Det där blir en stark flicka som kommer att veta vad hon vill”.
Musik och sång var tidigt stora intressen, och Anna gick en privatutbildning till mezzosopran vid Stora Teatern i Göteborg. Hon har sjungit och spelat i många år; sång och musik har alltid varit ett sätt för henne att hämta energi och glädje.
– Musiken har följt mig under åren och är en viktig del av mitt liv. Ibland uppträder jag offentligt, säger Anna som också tycker mycket om att skriva. Förutom sina tankar och känslor håller hon nu på att arbeta med sina memoarer som hon skriver med dottersonen i åtanke.
Efter realexamen och några år som sekreterare åkte hon till London som aupair 1967–1968.
– Det var en spännande tid på många sätt, inte bara för modet och musiken. Från London spred sig studentrevolterna sedan till Paris våren -68.
Med sitt intresse för människor valde hon att utbilda sig till fritidspedagog i Linköping och senare även till lärare. Hon gifte sig och bildade familj, och har bott i Stockholm, Linköping och senast Katrineholm i många år. Anna har arbetat i många år som lärare, fritidspedagog, sekreterare, musiklärare, studiekonsulent och ombudsman, bland annat på två handikappförbund i Stockholm, varav ett för dövblinda.
Och under åren i Katrineholm var hon ordförande och föreståndare för Kvinnojouren där.
Men för fyra år fattade hon beslutet att dra upp bopålarna igen och flyttade till Uppsala, hitlockad av sin dotter Annika som bor i stan med sin familj.
– Det har jag inte ångrat en enda sekund!
– Jag stortrivs här i Sunnersta, speciellt som jag för några månader sedan fick en stor, ny glädje här i livet, min dotterson Love, säger hon, och hennes ögon strålar.
Hon cyklar gärna i de natursköna omgivningarna, planterar och sköter både sin egen uteplats och 55-plusboendets. Anna har fem minuters promenad till vattnet, och om sommaren badar hon gärna i Mälaren även om hon kanske ändå föredrar Brännö på Västkusten.
– Jag har vant mig även om det till en början kändes ovant att bada i en insjö.
Här i sin nya hemstad har hon skapat sig ett harmoniskt liv. Än bättre blev tillvaron i höstas, då hon började arbeta ideellt för ABF med att lära asylsökande svenska. Eleverna kommer huvudsakligen från Syrien, Eritrea och Irak. Några är analfabeter vilket innebär en extra utmaning.
– Sedan jag började undervisa känner jag mig tio år yngre. Det är det mest fantastiska arbete jag någonsin haft, och det ger mig livsglädje och hopp! Jag möter människor som är så motiverade att lära sig svenska och komma in i vårt samhälle. Samtidigt bär de med sig oro och sorg över att tvingas lämna anhöriga och vänner i hemlandet, säger Anna och berättar om ”underbara, roliga människor”, om allvarliga stunder och om roliga stunder i samband med svenskalektionerna.
– Det blir mycket skratt och skoj när någon läser fel eller blandar ihop ordens betydelse.
Anna berättar med glimten i ögat att hon som pensionär kanske inte hade tänkt göra fullt så mycket som hon gör i dag, men gläds över att kunna vara aktiv och leva ett rikt liv.
– Jag förstår inte hur folk kan säga att de har så tråkigt. Det finns ju så hemskt mycket att göra!