När jag ringde Basil Finer för att komma överens om tid för intervju avslutade han samtalet med: ”Och kom ihåg att jag inte är född här i landet, så det gör inget om du kommer för sent!”
Han är alltså född i London, som enda barnet i en familj, där pappan var översättare och mamman var motsvarande folkskollärare i en flickskola.
I folkskolan fick Basil Finer ett stipendium till en public school. Detta var dock inte en internatskola utan en ”day school”, grundad av ett av Londons många skrågillen, Haberdashers (ungefär ”kortvaruhandlare”) på 1600-talet.
Han blev emellertid inte kvar i sin skola så länge.
– Kriget bröt ut på min 14-årsdag, den 3 september 1939, så jag evakuerades till Wellingborough i Northamptonshire, där jag fortsatte i stadens grammar school. Det var där jag som 15-åring bestämde mig för att bli läkare.
Sedan han avlagt motsvarande svensk studentexamen kunde han 1943 börja sina medicinstudier, som han höll på med till 1949. Han kunde ägna sig åt studier eftersom han haft dubbelsidiga öroninflammationer och frikallats från krigstjänst.
– Jag var en dålig student. På kvällarna gick jag på kvällsgymnasium och läste helt andra saker, som sociologi, filosofi, psykologi och musik, Det var därför det tog så lång tid att bli färdig, säger Basil Finer med ett skratt.
– Men det gjorde mig gott innerst inne, lägger han till.
Han hade redan som barn opererats för sina öron och det hade gjort väldigt ont.
– Jag var smärtkänslig, så jag skrek. Då blev jag tillrättavisad för det, berättar han och tillägger att den upplevelsen nog ligger bakom hans intresse för den subjektiva upplevelsen av smärta, något han sedan som smärtläkare skulle ägna sitt liv åt.
– Under motsvarande AT-tjänstgöringen fick jag som yngste läkare söva patienter inför akuta operationer. Kirurgen lärde mig hur man skulle göra och jag blev till slut ganska duktig. Det var på det viset jag kom i gång med anestesi.
Han berättar att han i England lärde sig narkos som konst. Han tyckte då att han behövde förbättra sina kunskaper i fysiologi.
– Vad har fysiologi med narkos att göra? sade en av mina chefer.
Under sin tjänstgöring fick han uppleva hur svårt brännskadade personer som av olika skäl inte kunde sövas kunde opereras under hypnos och redan 1955 var det ett av brittiska läkarsällskapet godkänt studieområde. Han fick tillfälle att jämföra förhållningssätten till narkos i England och Sverige när han fick ett vikariat på Akademiska sjukhuset 1956. En rad olika vikariat resulterade, för att göra en lång historia kort, i att han kom att stanna här i Sverige, och hans dåvarande hustru, sångerskan Dorothy Irving och sonen David anslöt sig.
– Här är det här med hypnos fortfarande lite suspekt, det kan uppfattas som humbug, säger Basil Finer.
Han berättar som ett exempel på detta hur man på plastikkirurgen på Akademiska hade fått en patient med svåra brännskador som under en tidigare operation hade fått hjärtstillestånd under narkos. Lokalbedövning var inte något alternativ. Basil Finer lyckades då ge honom hypnos och han genomgick de fem följande operationerna under hypnos. Vid ett av de tillfällena var en stor samling läkare, bland annat den kände kirurgen Viking-Olof Björk, åskådare.
– De berättade att han sade ”Jag ser det här, men jag tror inte på det”, berättar Basil Finer roat.
– På Ackis ”tolererade” de mig väl, men de var mycket mer inriktade på det naturvetenskapliga, objektiva synsättet, konstaterar han.
Hans insatser på Samariterhemmets smärtklinik som han startade kan inte ges rättvisa i en sådan här intervju, men Basil Finer påpekar att kliniken var ”lönsam” eftersom ”omöjliga” patienter från hela landet remitterades dit, där respektive landsting betalade för vården.
Hans synpunkter på smärtlindring och narkos har alltså så småningom blivit alltmer accepterade och han föreläste under många år om psykologiska synpunkter på smärtlindring för fysiologistudenterna.
– Så det händer fortfarande att helt främmande människor hälsar på mig på stan. Det är läkare som under studietiden varit på mina föreläsningar. Jag är apan som alla känner!