Efter många år som journalist på Dagens Nyheter har Awiwa Keller bytt skrivandet mot måleriet och Stockholm mot Österbybruk. Att anpassa sig till livet på den lilla bruksorten var lätt. Att komma i gång med att måla var svårare. Drömmen lät sig inte fångas med en gång.
Det står en släpkärra med antikviteter utanför den gamla bokhållarvillan i Österbybruk. Under påskhelgen har Awiwa Keller och väninnan Yvonne Wahlbäck arrangerat både kuriosaförsäljning i Kaggbol och konstutställning i ladan bredvid det egna huset.
Antikviteter och konst är en del av Awiwa Kellers nya liv som pensionär. Att måla var något hon alltid velat men som det inte var så enkelt att ta tag i till en början.
– Om man länge längtat efter något och plötsligt får möjlighet att göra det är det inte så lätt. En dröm är en dröm. När den blir möjlig att förverkliga blir man aningen paralyserad.
Nu har hon i alla fall kommit i gång allt mer. I ateljéhörnan i stora salen i 1700-talshuset skapas allt från landskap till porträtt av tillgivna hundar. Därifrån har hon också utsikt över den stora trädgården och kulturmiljön i närområdet som hon uppskattar mycket.
– Omgivningarna häromkring är så vackra och människorna så engagerade. Vilket föreningsliv! Det är ett Sverige som jag inte var van vid, säger hon entusiastiskt.
Awiwa Keller har en brokig yrkeskarriär bakom sig. Hon har varit allt från dekoratör, reklammålare till småskollärare. Vid 35 år fyllda och ensamstående med två söner bestämde hon sig för att det var dags att göra något annat.
– Jag satt och tittade i universitetskatalogen och funderade över vad som kändes kul.
Valet föll på journalistutbildningen. Sedan gick det ganska fort. Först ett vikariat på Svenska Dagbladet och därefter fast jobb på Dagens Nyheter. Där skrev hon i första hand om arbetslivsfrågor och humaniora. Några böcker har hon också hunnit med att sammanställa vid sidan av. En intervjubok med titeln Arbetets mening och drivkrafter och en bok som handlar om varför väntrum ser ut som de gör och vad rummet gör med oss som väntande.
– Idén till den boken fick jag efter alla mina besök i offentliga väntrum. Varför måste de se så hemska ut?
Det blev många artiklar under åren som journalist, men det är framför allt en som fortfarande lever kvar – en djupt personlig historia om en resa hon gjorde tillsammans med sin bror och sin egen mor.
Båda hennes föräldrar var judar och lyckades fly till Sverige från Tyskland i början av andra världskriget.
– Min mamma ville aldrig berätta vad hon hade upplevt under kriget i Tyskland. Men när hon fyllde 70 år bestämde hon sig för att ta mig och min bror med till sin födelsestad Breslau, en stad som i dag heter något annat och numera tillhör Polen.
Den sorg och förnedring som hennes mamma fick utstå (större delen av släkten gasades ihjäl) går inte att förstå för en utomstående, menar Awiwa Keller.
– Men trots allt var det en fantastisk resa och upplevelse. Jag kunde nästan se min mamma framför mig springande där i sina knästrumpor och sin kjol som liten flicka. Hon hade varit glad och trygg i den där stora släkten.
Nu har Awiwa Keller själv en stor familj. Men att hon också uppnått pensionsålder kan kännas lite märkligt.
– Att åren gått är inget jag tänker så mycket på. Det är först när man ser sig i spegeln som man märker att det har hänt något. Okej, jag springer inte lika fort längre och kanske glömmer jag lite mer än tidigare. Annars känner jag mig lika nyfiken och engagerad som när jag var ung.
Åldern har också sina positiva sidor. Hon kan konstatera att hon mognat och att livet fått fler nyanser än under ungdomens revolt.
– Om livet under 68-våren var svart eller vitt är det nu en hel färgpalett.