En augustidag 1941, då Hermann och hans mor skall stiga på tåget i Bayern för att resa till den lilla hemstaden i Sachsen, står Hitlers privata tåg inne på stationen. Folkmassan jublar, det spelas marschmusik. Ännu drar de tyska styrkorna segrande genom Sovjetryssland.
– Jag var sex år. Upplevelsen var hypnotisk. Jag förmådde inte att tala under den 30 mil långa hemresan. Först när jag träffat några av mina kamrater och sagt dem: ”Ich habe den Führer gesehen” släppte förtrollningen, berättar Hermann Wüscher.
Genom radion fylldes hans barndom av trumpetfanfarer, högstämda meddelanden om segrar, tal och marschmusik. När pojkarna lekte tog någon alltid på sig rollen som SS-man och fick genast makt över de andra.
– Min älskade mor var i tysthet emot Hitler. När hon fick höra om attentatet den 20 juli 1944, gick hon fram till ett porträtt av Hitler som hängde i finrummet och sade upprörd att det var Djävulen som räddat honom.
Den finaste krigsjulen var 1944, säger Hermann:
– Varför? Jo, England och USA respekterade högtiden. Det kom inga flyglarm. Vi kunde gå i kyrkan.
Vintern 1944–1945 såg Hermann hur SS-män dagligen förde grupper med judinnor genom staden.
– Jag har svårt att förstå hur judehatet kunde uppstå och urarta som det gjorde i Tyskland under min barndom.
I krigets slutskede, då Hermann snart är tio år gammal, assisterar han som ministrant vid begravningar av soldater:
– Där var bara den katolske prästen, dödgrävaren, sjuksköterskan och jag. Jag bar också gevär till en pansarspärr. Det var mycket tungt. Men snart skulle amerikanarna och Röda Armén störta över oss.
Efter kriget låg hemstaden ibland mörklagd, blott torget var sparsamt upplyst av kulörta lampor som omgav ett stort porträtt på Stalin. Folk svalt. Hermann flyttades ut på landsbygden där tillgången på mat var bättre.
– 1949 följde jag och mor efter min far till Würtzburg i den amerikanska zonen.
Vid 14 års ålder blev Hermann typograflärling och arbetade sedan som handsättare och korrekturläsare. 1958 blev han utbytesarbetare i England. Det gav hans liv en skjuts. Året innan hade han pluggat engelska och franska:
– Jag förälskade mig i England, men for ändå till Kanada för ett jobb i den franskspråkiga delen.
9 juni 1963 kom han till Sverige och Uppsala där han anställdes som manuskriptgranskare vid Almqvist & Wiksell. 1968 fick han ett brittiskt stipendium för att läsa in gymnasiet och sedan ett år på Oxford.
– I Uppsala blev jag fil kand 1972 och bestämde mig för att skriva en avhandling om poeten William Wordsworth. Jag fick ett doktorandstipendium och disputerade 1980. Forskarstudierna var mina bästa år. När jag under 1980- och 1990-talet övergick till att arbeta som gymnasielektor blev det sämre.
Hermann är mycket kritisk till den svenska skolans utveckling efter kommunaliseringen:
– Fina begrepp som demokrati och rättvisa missbrukades och under denna täckmantel har antiintellektuella krafter fått breda ut sig.
Om EU säger han:
– När jag pratade om Tysklands återförening stämplade vissa vänsterintellektuella mig som reaktionär drömmare. Men jag fortsätter att drömma, den här gången om Europas mest framgångsrika fredsprojekt, EU. Min dröm är att Europa sammanväxer, även om det tar några hundra år att utveckla en europeisk identitet. Man kan faktiskt älska både sitt hemland och Europas gemensamma kulturarv.