Kärleken ledde Björn G Stenberg till Uppsala. Han var 21 år gammal när han flyttade hit med sin blivande hustru från Dalarna.
– Vi gick i samma klass i gymnasiet, men vi hade ingenting ihop då. Det blev först när vi slutade. Sedan fick hon jobb i Uppsala och då följde jag med.
I Uppsala började han först att vikariera ett tag som obduktionstekniker. Han var den enda som hade sökt jobbet.
– Jag hade en dröm att bli musiker men var tvungen att försörja mig. Det var ändå ett intressant jobb, men kanske inget man berättade om på släktmiddagarna. Man jobbade efter tillgången på lik. Var det lite att göra någon dag kunde man gå hem.
Det gjorde att han fick mycket tid att spela. Han var med i flera band under åren som kom. Medverkan i programmet ”Tonkraft” tillsammans med en ung Orup och hans band Intermezzo var en höjdpunkt.
– Orup slog igenom efter det och fick skivkontrakt. Jag har träffat honom några gånger efteråt och han kom faktiskt ihåg mig, säger han.
På UNT började han frilansa 1982. Skrev först om musik och snart även film, likaså teater och litteratur. Sedan dess har det rullat på.
– Det är ett oerhört roligt jobb. Det känns verkligen som ett privilegium att kunna hålla på med det.
Hans tre barn har bara 1,5 år mellan sig, de yngsta är tvillingar.
– Jag var hemma i 1,5 år med dem och fortsatte sedan med deltid, jag och Annica delade på det. Det var väldigt skönt att kunna göra så.
Det blev många filmkvällar med familjen när barnen var små. I dag är hans dotter Elin försäkringsrådgivare och hans andra dotter Julia HR-konsult. Sonen Henrik spelar innebandy i Storvreta.
– När man arbetar med kultur blir det lätt att man jobbar hela tiden med det. Därför är det skönt att ha andra saker som bryter av. Genom Henrik har jag till exempel blivit intresserad av innebandy.
När döttrarna började rida tog han upp det också. I dag är det ett av hans största intressen.
För några år sedan upptäcktes en cysta i hans hjärna. Han hade under flera år märkt av en sämre rörlighet i högra sidan av kroppen, samtidigt som minnet svek.
Men från sjukvården förklarades problemen bort som åldersrelaterade.
– Det var min fru som till slut slog ihop alla mina symptom i en googlesökning och sa ”jag tror det är det här du har”. Då gick jag tillbaks till vårdcentralen.
Till slut hamnade hans röntgenbild hos en expert på Akademiska sjukhuset.
– Då ringde de och sa att jag måste komma in, sedan blev det operation en vecka senare. Efteråt sades det att ”sådant här ser vi annars bara på bårhuset”.
Några månader till och det hade varit för sent.
– Man får en annan känsla efter något sådant, satsar mer tid på det som är värdefullt, säger han.
I dag är han fullt återställd, men det tog nästan två år.
– Jag hade tur. Jag träffade flera unga människor på avdelningen som hade drabbats av liknande grejer men som inte kunde komma tillbaka.
Han säger att han inte känner sig som 60 på insidan, men tänker på det ibland.
– Jag var på begravning här om veckan. Det var en jämnårig vän som jag hade känt i nästan 40 år. Det påminde en om ändligheten i livet.
Men musikerdrömmarna då? De har han trots allt inte övergett helt, visar det sig. Numera finns en digital studio hemma i huset.
– Det låter helt suveränt om den, faktiskt mycket bättre än jag trodde, säger han och ler.