Att snegla in genom plenisalens glasdörrar under årets första partiledardebatt är som att följa processen i en tryckkokare. Spänningarna stiger i sakta mak, stretar upp mot ytan – tills de når bristningsgränsen. Den här dagen ligger den huvudsakliga skärningspunkten vid trygghetsfrågor.
Finansminister Magdalena Anderssons trygghet återfinns inte främst i politiken. Den hittar hon i familjen och vännerna; Uppsalagänget med fem tjejer från hemstaden. De som har hängt med i nästan ett halvt sekel.
– Två av tjejerna växte upp på samma gata som jag och vi brukade cykla trehjuling ihop, minns hon.
Att fylla 50 är inget som bekommer henne – möjligen tycker hon att det är dags för livsreflektion.
– Jag tycker om att fylla jämnt. Det är visserligen en födelsedag som alla andra, men den bjuder in till tid att tänka över vad jag har gjort och vad jag vill göra. Jag vill fortsätta att utvecklas – det är roligt att bli äldre och mer erfaren.
Hon konstaterar eftertänksamt att det finns mycket att fundera på.
– Det jag är mest glad över är möjligheten att bilda familj; att gifta sig och skaffa barn är höjdpunkterna i livet. Sedan har jag haft mycket roligt på jobbet också.
Finansministern Magdalena Andersson och den Magdalena – eller Magda som hon kallas – hon är utanför politikerrollen skiljer sig inte åt. Självklart finns en professionell distinktion, men grundbultarna i hennes personlighet filtreras genom både jobb och privatliv. Precis som när hon själv var ungdom är samhällsklimatet ett frekvent samtalsämne runt middagsbordet.
– Jag hoppas att jag för vidare intresset till mina barn.
Vänskapskvintetten från Uppsala återkommer (liksom hennes sportengagemang) som en referens till andningspauser mellan politikens karusellsnurrande. Magdalena värdesätter den långa lojaliteten som finns mellan dem. Hon vet att de kommer att finnas där för varandra – oavsett hur skarpt läget är.
– Det har också att göra med den typen av yrke jag har. Det känns väldigt bra att veta att det är mig de tycker om – inte att det är spännande att hänga med finansministern. De betyder oerhört mycket för mig och har gjort det tidigare i livet också, men i den här positionen kanske mer än någonsin. Att ha vänner som känt mig hela livet och som sett hur jag har utvecklats ger stabilitet och trygghet. De vet vad kärnan är. Kärnan i mig alltså, säger hon.
Vad består den av?
– Jag är bestämd. Viljestark. Och har ett stort rättvisepatos. En del skulle nog säga att jag är ganska omtänksam.
Tonåriga Magdalena Anderssons urkraft och driv har följt med fram till 50. Målen är fortfarande desamma; rättvisa i världen och bättre möjligheter för alla, att det inte ska spela någon roll vilka ens föräldrar är eller var man kommer ifrån för att kunna visualisera drömmar och uppfylla dem. Men medlen är inte lika radikala. Så hur har hon vågat tänka nytt, omvärdera och rannsaka sina egna strategier? Hur har hon funnit modet att tro på sin egen drivkraft?
Hon blir tyst en stund, tänker efter.
– Dels har jag haft en bra bas att stå på med en stabil familj och föräldrar som stöttat och trott på mig. Men framförallt beror det på att jag har en stark social plattform, som gör att mitt liv och den jag är inte hänger på mitt arbete. Det gör att jag vågar mer, förklarar hon.
Hur de nästa 50 åren kommer att se ut är ovisst. Möjligheten finns att Uppsala åter blir vardagsarenan.
– Barnen protesterar och säger att det är Nacka som gäller, men för mig är Uppsala fortfarande hemma.