”Man får skaffa sig nya böcker och nya vänner. Livet blir aldrig som det har varit igen.”
Så beskriver Gunhild Wärnsberg hur det är att få ett barn med en utvecklingsstörning. Hon fyller snart 80 år och har naturligtvis många erfarenheter att bjuda på, men det är berättelsen om hur det var att bli mor till ett funktionshindrat barn som hon vill berätta för världen.
– Plötsligt står jag där med ett barn i min famn. Världen stannar. Den som inte varit med om det kan inte sätta sig in i hur det känns, säger hon.
Hon bjuder på kaffe och kakor i det lilla radhuset i Valsätra. I trädgården blommar ett paradisäppelträd med rosa blommor, och jordgubbsplantor och kryddor trängs med svarta vinbärsbuskar och kaprifol. För fem år sedan flyttade sonen Svante in i huset bredvid.
– Det första han gjorde var att öppna upp häcken och bygga en grind in till min trädgård, säger Gunhild Wärnsberg nöjt. Svante är barn nummer fem i en skara om fem barn. Eller hur var det nu?
– Min man och jag brukade säga att vi har fem eller sex barn, säger Gunhild Wärnsberg.
Dottern Elin var barn nummer fyra och föddes med cri du chat-syndrom, som ger utvecklingsstörning, vintern 1969. Av läkarna fick paret veta att de inte behövde ta med sig barnet hem från sjukhuset. För så var det på den tiden, att utvecklingsstörda barn togs om hand av landstinget och fick leva sina liv på institution. Men paret lät sig inte övertygas om att det var det bästa för deras dotter.
– Doktorn pratade om att det skulle vara svårt att amma. Men jag tänkte att ”hörredu doktorn, du vet inte hur lättmjölkad jag är.”
Efter att hennes man ringt till sjukhuset och tjatat varje dag i två veckor fick de komma och hämta Elin. Väl hemma lade Gunhild Wärnsberg flickan i den gemensamma sängen och såg hur hon blev lugn när hon sjönk ner mellan kuddarna. Då visste hon att hon hade gjort rätt.
– Vi fick en kontakt, jag och Elin. Det första halvåret låg hon över min vänstra axel med ansiktet mot min hals. Det finns mycket man kan uträtta med bara högerhanden, skrattar Gunhild Wärnsberg.
Strax efter Elins födelse på Akademiska sjukhuset fick paret Wärnsberg veta att det bara tre månader tidigare hade fötts en flicka med samma syndrom, en flicka som hade lämnats bort av sina föräldrar och som nu behövde ett nytt hem. Gunhild Wärnsberg hade svårt att släppa henne med tanken och snart blev flickan deras sjätte barn. Livet blev en kamp.
– Jag levde i en svart tunnel den första tiden. Efter några år sa min syster ”Sitt inte på soffan! Gå ut och gör något istället.”
Gunhild Wärnsberg gick med i FUB, föräldraföreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Det blev startskottet för hennes engagemang för utvecklingsstördas rättigheter i samhället.
– Jag upptäckte att jag kunde synas och höras. Äntligen var det någon som lyssnade på mig.
Omsorgen om de två utvecklingsstörda flickorna drev Gunhild Wärnsberg, som från början var sjuksköterska, vidare in i politiken. Snart erbjöds hon en plats i styrelsen för de kristna socialdemokraterna där hon genast började arbeta för att lyfta frågan om funktionshindrades rättigheter i samhället.
Det var där, på beslutsnivå, som hon ville verka.
– Det finns mycket som är positivt inom omsorgsvården, men man måste hela tiden vara med och bevaka. Som anhörig ska man engagera sig, och gärna politiskt.
Förutom sitt engagemang i FUB har Gunhild Wärnsberg haft uppdrag som fritidspolitiker i både kommun och landsting. Hon har även haft kyrkopolitiska uppdrag i Gottsunda och Sunnersta. Men nu har hon dragit sig tillbaka från styrelserum och föreningslokaler. Dagarna ägnar hon i stället åt att pyssla i trädgården eller att väva.
– Trädgården är min glädje och min lust. Varje morgon går jag ut i trädgården och tittar. Min granne påpekade en gång att jag har en relation med mina växter, och kanske är det så. Jag tycker i alla fall att det är tråkigt när de hårda vintrarna tär på dem.