Dimitrios är född i Serres i nordöstra Grekland, äldst av tre syskon. Han berättar om den idylliska by där han växte upp.
– Tillvaron var oskyldig. Vi hade inga lekplatser i byn utan lekte på egen hand. Ibland fick vi tag på en plastboll, och då spelade vi fotboll.
Efter svåra förhållanden för de grekiska tobaksodlarna kom föräldrarna kom till Uppsala i mitten av 60-talet som arbetskraftsinvandrare. Flera familjer från hans by slog sig ner i Uppsala på grund av torkan i norra Grekland, som då sakande bevattningssystem.
– Min mamma lever än. Hon flyttade hem och är nu 87 år. Hon bor i byn bredvid min svärmor, säger Dimitrios som träffade sin hustru 1990 när han besökte en kusin.
Dimitrios kom till Uppsala först 1969, efter att ha bott en hos en faster i Saloniki.
– Jag gick sjätte klass i Grekland innan jag kom till Sverige i juni 1969.
I augusti började han lära sig svenska i Prinsens skola vid Kungsgatan.
– Läraren var grek, vi elever var mest jugoslaver och greker, men det gick en del turkar och italienare där också.
Redan efter jullovet var Dimitrios så bra på svenska att han fick börja sexan i Vaksalaskolan.
– Det är enklare att lära sig ett språk när man är liten. Jag fick gå med jämnåriga eftersom man börjar skolan ett år tidigare i Grekland.
Eftersom han var van vid den disciplin som rådde i grekiska skolan ("lite för mycket kan jag tycka") reagerade han snart över hur respektlöst svenska elever kunde uppföra sig
mot sina lärare.
Han drömde om att bli sportjournalist, men föräldrarna ansåg att det var bättre med ett praktiskt yrke, ett som han kunde utöva när familjen återvände till Grekland – för sådan var planen.
– Mina föräldrar var arbetskraftsinvandrare, med målet att spara pengar för att kunna flytta tillbaka, säger Dimitrios och berättar att familjen besökte hemlandet sparsamt på 70-talet, bara vartannat eller vart tredje år. Själva hade han och hustrun bestämt att när äldsta barnet var tio måste de bestämma sig om de skulle stanna i Sverige eller återvända.
Dimitrios gick Verkstadsskolans fordonslinje, och började på Modins bilfirma. Han hade jobbat där i tio månader då något rätt chockartat inträffade.
– Det kom ett brev från grekiska ambassaden om att min åldersgrupp skulle infinna sig i Grekland inför militärtjänstgöring. Fast hade man uppehållstillstånd och hade bott ett visst antal år utomlands kunde man köpa sig loss, berättar Dimitrios som fick tjänstledigt från Modins och åkte till Grekland med sin pappa som stöd. Då fick de veta att bestämmelserna förändrats till det sämre. Han var tvungen att stanna kvar och göra sin värnplikt direkt.
– Det kom som en chock. Utbildningen var 28 månader.
När Dimitrios återvände hade han tappat motivationen att jobba som bilmekaniker. I stället ville han bli gymnastiklärare, men lusten att läsa fanns inte där. I början av 80-talet han var med och bildade fotbollsklubben Doxa IF (Doxa=ära). De första åren spelade han, och fortsatte sedan som tränare.
– Mitt grekiska temperament försvann när jag slutade som spelare i Doxa, skrattar han.
Så i stället började han jobba hos sin bror, som våren 1985 startade butiken Mykonos i hörnet Hjalmar Brantingsgatan-Väderkvarnsgatan. Han köpte in sig i företaget, och i dag är Dimitrios omtyckt ägare till Mykonos Livs HB.
– Det är mitt stora engagemang och tar det mesta av min tid.
Vi sitter i de bakre utrymmena i butiken och fikar. Hans fru och dottern Georgia som jobbar i butiken sitter med, och avbryter när det kommer kunder. Dimitrios är mycket stolt över dottern som för ett par veckor sedan fick beskedet att hon kommit in på civilekonomlinjen i Linköping. Nu håller de på att fixa ett boende, det är svårt med studentrum där också.
– Min pappa är så häftig. Även om han blir 60 nu så beter han sig lika spontant som en tioåring. Det är enkelt att ha roligt med honom! säger Georgia.