Häktesrummet är åtta kvadratmeter och väggarna är kala. Det finns inga tavlor, men en liten TV står på bordet vid fönstret. Längs ena långsidan finns det en smal brits med blått plastöverdrag. I hörnet en toalett.
Ulla Eriksson hänger ett orange band på dörrhandtaget på utsidan av dörren innan hon går in till cellen. Det är för att vakterna ska veta att hon är där inne.
Hon går alltid in ensam. Trots att den häktade kan ha gjort sig skyldig till grova brott, som grov misshandel, våldtäkt eller mord, har hon aldrig känt sig rädd.
– Snarare har jag överraskats över den kontakt som jag har fått även med dem som har gjort groteska saker. Den dag jag känner rädsla kan jag inte arbeta kvar, säger hon.
Ulla Ericsson är häktesdiakon och åker till häktet tre dagar i veckan för att prata med de intagna.
Många av de häktade har så kallade restriktioner. Det innebär att de inte får ha någon kontakt med andra intagna, eller med anhöriga på utsidan, förrän rättegången ägt rum. Hur lång tid det kan ta varierar från fall till fall, men det är inte ovanligt att det dröjer flera månader.
En sådan situation kan vara väldigt prövande och väcka existentiella frågor hos den som häktats. Därför finns Ulla Ericsson på plats – för att kunna gå in och bryta den isolering och ensamhet som det innebär.
– Alla människor har ett behov av att få berätta sin historia, och mig kan de öppna sig för, säger Ulla.
I vissa fall kan hon känna förståelse. Ibland träffar hon personer som inte känner till någonting annat, och som kanske inte har haft så mycket till val.
– En del har ingen bra barndom, utan växer upp utan att veta hur ett vanligt liv ser ut. Snedsteg kan dessutom alla göra, speciellt unga personer som inte har utvecklat sitt konsekvenstänkande helt.
När en person häktats med restriktioner innebär det att de tillbringar större delen av sin tid i ensamhet, med mycket tid att tänka. Ulla möter många personer som rannsakar sig själva, och som gråter ut.
– En del säger att de inte har gråtit sedan de var barn, och nu är de över 50. I slutändan kan det leda till någonting bra, att man reder ut tankar som man tidigare har förträngt.
Många praktiska saker ställs på sin spets. Personen dyker plötsligt inte upp på arbetsplatsen och kan inte betala sina räkningar. Den häktades advokat brukar dock ringa till arbetsgivare och se över räkningar och hyror, förklarar Ulla.
Svårare är det att hålla ihop familjelivet på andra sidan cellväggen.
Att inte få träffa sina barn eller ens få ringa dem kan vara tufft.
– Det blir som ett straff för hela familjen. Ofta isolerar sig de anhöriga, för att undvika frågor och skvaller från grannar och bekanta. Jag får också samtal från oroliga familjemedlemmar som inte vet hur det är på ett häkte. Jag får förklara för dem att de intagna inte är fastkedjade, att de får näringsrik mat, har TV, radio och vattenkokare, och att de inte blir misshandlade.
Ulla och de andra i personalen försöker göra isoleringen så dräglig de kan. Men det är tufft. Framför allt eftersom Sverige inte har någon tidsgräns för hur länge man kan sitta häktad.
– Vi människor är sociala varelser och det är svårt att vara isolerad länge. På så vis är det värre än att sitta på fängelset, där det ofta är öppet under dagtid och fångarna får gå till olika aktiviteter. Man får träffa andra människor, till skillnad från på häktet där restriktioner är vanliga.
Utan några att prata med upplever Ulla att hon får en stor betydelse för de häktade. När de sedan går vidare för att avtjäna ett eventuellt fängelsestraff brukar de ibland behålla kontakten.
För många av dem går det bra och hon upplever det som att få begår brott igen.
– Det var en man som kontaktade mig och var så tacksam. Han var inte kriminell längre. Han sa att jag hade räddat livet på honom. Han ville ge mig en bukett, men jag sa att de orden gjorde mer för mig än den största bukett kunnat ge, säger hon och ler vid minnet,