Anders sitter vid matbordet i sin villa i Vreta med sin treåriga dotter Klara om halsen. På kylskåpet hänger två foton på innebandylag som Klaras storasyskon Alva och lillebror Rasmus spelar i. Anders har just insett att han är lite som sin mamma, och han skrattar till. Precis som hon gillar han att dra igång saker.
– Mamma har alltid varit med och startat saker. Hon ser till att saker händer. Mycket av det hon gjort har jag också gjort, som att vara aktiv i Hagunda IF.
När Anders var 17 år var han med och startade innebandysektionen inom Hagunda IF i Vänge där han bodde. Det var två gäng som hade samma önskan om en organisation och frågade styrelsen för föreningen ungefär samtidigt.
– Det var lite tuppfäktning i början. Vi hade olika omklädningsrum och körde matcher mot varandra. Det var vi juniorer mot stadsborna. Men efter ett tag skulle vi köra matcher ihop, så vi var tvungna att samarbeta. Sedan utvecklades en stark sammanhållning.
Efter att ha startat sektionen inom föreningen åkte de runt på skolor i närheten och värvade ungdomar. Sedan startades lag efter lag. Som mest hade föreningen 23 aktiva innebandylag.
Efter sin tid på Katedralskolan där han pluggade natur ägnade han mycket tid åt Hagunda IF. Han var ordförande, spelade i herrlaget och tränade juniorerna, varvat med jobb som lärarvikarie. Två år senare började han studera till läkare på Uppsala universitet.
Under utbildningen fortsatte han som tränare för två lag i föreningen, var kassör och spelade själv i herrlaget. Kursansvarige på institutionen hade en son som tränades av Anders, och hon tyckte att han hade tagit på sig för mycket arbete. Hon tog därför över hans roll som kassör.
Anders tycker fortfarande om att ha många bollar i luften. Idag jobbar han som barnläkare på Akademiska sjukhuset, och fritiden är fullbokad med saker han tycker om. Hagunda IF står fortfarande högt på listan. Han är ordförande i innebandysektionen och tränar flera ungdomslag. Dottern Alva spelar i ett av lagen, och sonen Rasmus i ett annat.
– Mina föräldrar var väldigt engagerade i min uppväxt. Jag fick chansen att göra det jag ville, och det vill jag också ge mina barn. Alva är extremt aktiv, så henne får man nästan bromsa lite. Hon vill göra absolut allt. Hon rider, spelar innebandy och tränar gymnastik. Så det blir fem träningar i veckan.
Alva leker med Klara på en bänk vid köksfönstret. Klara är ledsen över sina myggbett.
– Pappa det kliar, säger hon.
– Men Klara, jag kan inte göra något. Gå och ta ett bad, säger Anders.
Rasmus röst hörs från hallen. Han vill något. Anders frågar lugnt om Alva kan hjälpa sin bror och sedan tappa upp ett bad till Klara. Så blir det.
– Det är något speciellt med att umgås med sina barn. Man får tillbaka så mycket glädje och kärlek, säger Anders.
Hur hinner du med allt?
– Man hinner mer än man tror. Det finns så många timmar.
Anders senaste projekt är Vretastafetten, där grannskapet samlas för att gå, springa eller jogga tillsammans. Den 31 maj i år ägde den rum för femte året i rad och samlade nästan 200 deltagare.
– Stafetten startade som en möjlighet för Vretabor att lära känna varandra. Tanken är att man ska lotta fram lag, och alla ska kunna vara med. Det går inte ut på att vara snabb. Man kan gå, springa eller jogga. Jag tror att det här har bidragit till en samhörighet i Vreta.
Anders och sambon Marie kom tidigt in i Vretas gemenskap. De lärde känna många av sina grannar på en cykelfest som hålls varje år i grannskapet. Alla som är med lottas till att cykla till olika grannar. Man äter förrätt med sex andra personer hemma hos någon, huvudrätt med sex nya personer på ett andra ställe, och efterrätt på ett tredje. Det öppnade dörrarna till Vretas gemenskap för paret.
– Det är lite bykänsla över Vreta. Så fort man går utanför dörren ser man någon man känner. Och det gillar jag.