När man träffar Jobs Karl Larsson är det naturligt att reda ut hans namn. Hans farfar tog sig efternamnet Jobs, för att han var rädd att gårdsnamnet annars skulle försvinna och hans son, Kalles pappa, heter Lasse Jobs. Men Jobs Karl Larsson har det traditionella Dalaupplägget, när det gäller namnskick: först gårdsnamnet, sedan det ”riktiga” förnamnet och sist patronymen, alltså namnet bildat på faderns förnamn, med tillägget -son.
Men det är inte bara namnet som gått i släkten, utan också spelmansådran. Pappa Lasse Jobs har varit ordförande i Dalarnas spelmansförbund och farmors bror var storspelmannen Knis Karl Aronsson. Så traditionen finns naturligt.
– Knis Karl värnade inte bara folkmusiktraditionen utan han var med och grundade Hemslöjden. Han hade en allmän vurm för den folkliga kulturen, säger Jobs Karl Larsson.
Vid intervjutillfället är han inne på sin andra dag som pappaledig, och under besöket i radhuset i Bälinge gavs många bevis på det felaktiga i begreppet pappaledig, för det var inte många ögonblick han var ledig. Intervjun avbröts därför då och då av Malva, snart elva månader, som hade andra planer för hur den tid som var tänkt att vara hennes sovtid egentligen skulle utnyttjas.
Men han hann nämna att han i fjol fick ”diplom efter bronsmärke”, vilket kort sagt är snäppet under silvermärke, vilket i sin tur innebär värdigheten av riksspelman.
– Jag hade en väldigt idyllisk uppväxt i Tibble, nära Leksand, med släkt i närheten. Det var en tydlig sammanhållning, men avigsidan kanske var att det nog inte var så lätt att komma utifrån och bli accepterad.
Han började tidigt med fiolspel, men han provade också på den med faderns huvudinstrument spillåpipa besläktade blockflöjten, senare också altblockflöjt och piano.
– I Leksand spelade ju grabbarna ishockey – fiol, det var för skotträdda med glasögon, minns han.
Trots att han bott merparten av sitt liv hemifrån känner han sig dock fortfarande mer som dalkarl än upplänning.
– Jag flyttade hemifrån som 17-åring, för att gå i gymnasiet i Borlänge, och näst sista året gick jag i skola i Frankrike. Sedan dess är jag nog väldigt frankofil, lägger han till.
Han bestämde sig för att läsa naturvetenskapliga ämnen efter studenten.
– Jag var väl egentligen mer intresserad av humaniora, till exempel historia, men började läsa naturämnen, för där visste man ju att man kunde få jobb, säger Jobs Karl och man känner mer än hör en ironisk suck.
Han kom omedelbart med i spelmanslaget på V-Dala nation.
– Men ordföranden blev snart klubbmästare på nationen, så jag fick ta över ordförandeskapet och sedan blev jag sånganförare och så var jag bibliotekarie på nationens bibliotek, ett av de allra största privatägda i Sverige.
– Så min grundexamen tog åtta år. Men då skall sägas att jag för att försörja mig också var naturguide för Temaresor till olika platser i Europa i två år.
Han ser dock de många studieåren som en tillgång, tack vare alla möten de möjliggjorde med studenter med olika bakgrund och studieinriktning.
– Mycket av det missar många nu, med den snabba genomströmningen, reflekterar Jobs Karl.
Efter examen började han doktorandstudier i biologi, och skrev en avhandling om, om jag uppfattat rätt, genetisk variation hos hotade populationer.
Men att få något jobb på det visade sig svårt, så efter några år av tillfälliga konsultuppdrag tog han det stora steget över till bankvärlden, för där ville de anställa.
– Jag kom ju in och fick börja från noll, med samma ingångslön som 18–19-åringar. Men jag trivs och tycker det är intressant. Jag har också märkt att man inte behöver förbli i något oföränderligt fack, utan man kan sent i livet ändra bana, säger han.
Men just nu är han alltså föräldraledig.
– Jag känner att jag verkligen är mitt i livet. Nu är det barnen som jag har i fokus. Sedan kan det bli vad som helst, sammanfattar Jobs Karl Larsson.