Vi träffas hemma hos henne i Lasseby gärde, och inför intervjun har hon plockat fram några av sina huvudbonader (hon använder ogärna ordet hatt).
– Redan som sjuåring tillverkade jag kluriga huvudbonader som jag skänkte bort till närstående.
Eva är född i Luleå och tog studenten 1967.
– Jag var döless på Lule och ville ut i livet och världen!
Efter studenten liftade hon till Bodensee med en kompis och började jobba på sjukhus. Hon gick en tysk sjuksköterskeutbildning och tog svensk skötarexamen, fortsatte att resa och jobba inom sjukvården och speciellt psykiatrin i Sverige, Schweiz, Israel och Tyskland.
– Privatsanatoriet Bellevue hade välsituerade patienter från hela världen. Där hade man en helt annan inställning än på dåtidens Ulleråker. Det handlade om att kommunicera, vara nära, lyhörd och respektfull.
Livet igenom har hon tyckt om att arbeta och vara med människor. Åren inom vården var roliga och gav mycket tillbaka, sammanfattar hon.
– Samtidigt krävde jobbet respekt, engagemang och insikt.
Skapandet har alltid varit en del av tillvaron. Parallellt med jobbet investerade hon som 19-åring i sin första stickmaskin, "den bästa investering jag gjort". I dag har hon flera stycken, och numera programmerar hon dem med datorn. Längtan efter tid åt de egna intressena växte med åren, och 1984 öppnade hon tillsammans med en damastväverska textilverkstad på Ulva kvarn. Där arbetade hon i över tio år. Eva började sedan som personlig assistent och fortsatte att skapa bland annat huvudbonader – en återgång till barndomens kreativitet.
Och hattarna finns utplacerade överallt i vardagsrummet; huvudbonader i alla möjliga stilar, färger och material. Eva tycker det är roligt att delta i hattävlingar och är stolt över att i höstas ha vunnit andra pris i en stor internationell hattävling. Hon är medlem i facebookgruppen Mad Hatter Society som samlar 3 500 likasinnade.
– Att göra hattar är väldigt mycket lek och glädje, säger hon medan hon provar hattar och några kronor, tillverkade av grankottefjäll – en naturell och en förgylld. Eva är särskilt svag för eleganta coiffer, små läckra hattar med cocktailstuk, utstickande spröt eller fjädrar som sitter högt uppe på huvudet, och tar fram en magnifik lilafärgad skapelse med silverglittrande flor.
– Om man har en sån här så borde man flörta lite! Är man lite feg syns inte flörtandet så väl, säger hon och tittar skälmskt fram under floret.
Eva provar på fotograf Charlottas uppmaning den ena hatten efter den andra.
– Gummibanden ska inte synas, förmanar hon, för de läckra skapelserna sitter inte av sig själva. Fascinerad betraktar jag hur Evas attityd förändras beroende vilken hatt hon bär, och påpekar det för henne.
– En huvudbonad förstärker något som annars inte syns, och tar fram olika sidor hos den som bär den, säger hon med eftertryck, och applicerar med belåten min ytterligare en huvudbonad.
1998 gick hon med i konstnärskollektivet Castor i Gamla stan, där hon jobbar några dagar i månaden. Där säljer hon bland annat sin hopvikbara Uppsalahatt, och storsäljarna Filifjonkan och Piggmössan.
För att få inspiration till sitt hattmakeri går hon ibland kurser hos Kerstin Carlefalk i Stockholm.
– Ateljékvällarna är så inspirerande och roliga – och lärorika. Jag lär mig på varje hatt jag gör.
Sin make Olle träffade hon i Grisslehamn sommaren 1992. Eva var där med vänner och sålde hantverk.
– Vi bodde ovanpå gamla rökeriet, och Olle kom seglande i solnedgången och lade till vid gästbryggan. Sedan var det dans på kvällen...
Olle hade tecknat mycket kroki innan han flyttade till Uppsala, och i januari 1993 började båda med kroki här i stan – och har fortsatt sedan dess.
Att inte fråga om bakgrunden till efternamnet Livingstone vore såklart tjänstefel, så jag undrar hur hon kan heta så, och om hon kanske är släkt med missionären David Livingstone?
– Det är lugnt, jag är uppvuxen med det, skrattar hon, och berättar för säkert tusende gången om sin skånske farfar och hans bröder som alla tog sig nya namn i början av 1900-talet.
– Och farfar Ludvig, han drämde till med Livingstone!