Att ens uppväxt sätter outplånliga spår i en människa är allom bekant. Att ens storasyskon kan vara ett bekymmer likaså. Men att man, som ny student i staden, av sin äldre bror direkt förses med ett öknamn, som sedan följer en genom livet, det är mer ovanligt.
Så skedde med Lars Andrén. Hans äldre bror, eller om det skall vara noga halvbror, heter Bokenstrand i efternamn. Att han kallas Boken är därför inte ägnat att förvåna. När lillebror Lars kom till Uppsala tog den redan i studentlivet hemtame ”Boken” med sin yngre bror till kuratorsexpeditionen på Södermanlands-Nerikes nation och presenterade honom med orden: ”Här är min lillebror, Pocketboken!”. Så därefter har Lars Andrén fått lystra till binamnet Pocket. Här är vi dock formella och använder hans riktiga namn.
Han är född i Perstorp, där hans far var anställd som kemist. Lars Andrén var dock bara skåning i tre år, för därefter var adressen Kumla och Kvarntorp, den lätt ökända industriorten i Närke, där man bestämde sig för att utvinna olja och uran ur det där brutna alunskiffret.
Han fick sin skolgång på skiftande ställen i bygden, men fick inte, som sin bror, kröna den med studentexamen i Örebro utan i den något mindre anrika gymnasieskolan i Hallsberg.
Efter militärtjänst kom han så till Uppsala, utan att egentligen veta vad han skulle göra.
– Så jag började läsa matte, och det var ju inte så bra. Det var ju alldeles för roligt, säger Lars Andrén.
När jag klentroget frågar om han syftade på matematikstudierna som alltför roliga, förtydligar han sig och förklarar att studentlivet, inte minst på nationen, var alldeles för roligt för att han skulle få tid att läsa matte i den utsträckning som krävdes.
– Jag tog mig in på KTH och trodde att jag skulle bli ingenjör, berättar han och tillägger att han samtidigt höll på med ett mycket aktivt musikliv i Uppsala, med körer och orkestrar.
– Så jag började fundera på att ägna mig åt musik i stället och sökte in på Musikaliska akademien.
Han kom in 1976 och var färdig musiklärare fyra år senare. Under tiden hade han som sagt ägnat en hel del tid åt musiken här i Uppsala, på nationen, i Allmänna Sången, OD och Juvenalorden.
– Jag fick jobb direkt, på Vaksalaskolan, och stannade där i nio år.
Under den tiden tillkom musikklasserna. Så småningom bestämde sig kommunen för att starta en musiklinje på Bolandsskolan, där det redan fanns gymnasielinjer för dans och teater.
Så han började där och fick efter ett tag vikariera som studierektor.
– Och sedan har jag inte kommit ut ur det rummet, suckar han inte helt missnöjt, men kompletterar med att tala om att tjänsten numera heter programrektor.
Men detta kommer inom kort att ändras, då det snart kommer en ny skollag som medför att hans rektor blir enhetschef och han själv blir rektor.
För att återvända till det aktiva musiklivet – som medför att han inte hinner gå på så många konserter som han skulle önska – så startade 1975 Sixten Lakes Jättesextett om numera tio personer, vilket innebär att man i år firar sitt 35-årsjubileum
– Vi är nästan samma medlemmar nu som vid starten, säger han och berättar att man repeterar varannan tisdag – som tidigare, före ”pensioneringen” därifrån, var vikt för OD – och att man har en hel del spelningar, senast för Eklundshovs vänner.
Lars Andréns fritid upptas alltså till mycket stor del av musik. Han är med i Uppsala Akademiska Kammarkör, UAK, som numera är hans kör, och därför är måndagarna inbokade för repetitioner. Dessutom är han fackligt engagerad i Sveriges skolledarförbud, där han är ordförande i C-distriktet. Utöver detta finns det andra körer som pockar på uppmärksamhet.
– Sedan har vi ju två jack russel-hundar, far och son, som kräver sina fyra promenader om dagen. Och så är man ju så dum att man skaffat sommarstuga i Norduppland, när vi redan har hus här i stan, suckar han igen och låter fortfarande inte helt övertygande.
Fast det är inte att ta miste på att han längtar till sommarlovet – även om den tiden sedan länge är förbi då de tre anledningarna till att bli lärare stavades juni, juli och augusti.