Bo är född på Kungsholmen i Stockholm, och växte upp i Solna tillsammans med tre syskon. Han gick till skolan med en bleckdosa smörgåsar och en flaska mjölk i ryggsäcken. Sina första ”fula ord” lärde han sig av bergsprängarna som anlade vägen till Karolinska Institutet. Bo var tidigt idrottsintresserad och spelade fotboll under skolåren, men också bordtennis. Än i dag står ett pingisbord i källaren.
– Varje jul när familjen är här spelar vi rundpingis.
Hans pappa var röntgenläkare, bland annat på Serafen, och Bo minns en tid då professorerna på sjukhusen var giganter, medicinhövdingar som styrde och ställde med ”sitt” folk.
– Svensk radiologi befann sig då i början av sin utveckling. Min pappa skickades till Falun för att bli lasarettsläkare, så vi flyttade dit, säger Bo som tog studentexamen där 1954. Han började sedan läsa medicin i Stockholm.
– Jag hade en känsla av att det förväntades av mig att jag skulle bli läkare. I alla fall hade jag och mina syskon nog inte klarat oss undan att bli akademiker.
Efter att ha licat blev han sedan vikarierande underläkare i kirurgi och röntgen i Falun 1962–1966.
– Mitt mål var att bli stor kirurg, säger han lite självironiskt, och berättar sedan målande om sitt första av tre diskbråck, det som han ådrog sig 1966 när han tillsammans med ett litet spätt vårdbiträde skulle flytta en patient på 120 kilo från röntgenbordet till sängen.
– Så jag slutade som kirurg och slapp att stå böjd som en kokt räka över operationsbordet, säger Bo som i stället blev röntgenläkare.
Just när han bytte inriktning började radiologin bli vad han kallar ”blodig”:
– Det handlade alltmer om att jobba ”inifrån”, att med katetrar gå in i njurar och andra organ. Men med mina erfarenheter som kirurg hade jag lätt att hantera det.
Han flyttade till Uppsala för specialistutbildning vid Akademiska sjukhusets röntgenavdelning. I Dalarna hade alla varit du med varandra, men här i stan upplevde han till en början ”en viss akademisk snorkighet”.
– Det där svängde i början av 70-talet, dels genom du-reformen, dels genom att ny personal anställdes i samma veva. Den stilen skulle aldrig fungera i dag. Personalen skulle äta upp dig.
Bo stannade på Akademiska fram till 2000, huvudsakligen som chef för ortopedsektionen. Han blev med dr 1976. 1982–1984 gästspelade han som professor och chef för radiologin i Kuwait, och bodde där med mellanpojken.
– Vistelsen där var en del av ett kulturutbytesprogram – nyttig och spännande för oss båda. Jag blev oväntat uppringd och tillfrågad om jag ville jobba i Kuwait. Där fick jag mitt livs längsta tjänstetitel: ”Chairman and professor of radiology and nuclear medicin”, säger han med spelad högtidlighet.
Bridge har länge varit Bos stora intresse. Han har spelat med ett gäng läkarkompisar sedan början av 70-talet, POC, och är även tävlingsspelare i laget UGG som spelar i seriesystemet. Matcherna med kompisarna äger oftast rum på Kungsängsliljan i centrala stan, övriga i Bridgens hus.
Han och hans framlidna hustru tillbringade många somrar med familjen på Öland, och traditionen fortsätter.
– Där har jag ett idylliskt smultronställe, ett hus två mil söder om norra udden, byggt 1885, säger Bo som tillbringar somrarna med att läsa, segla mirrorjolle och umgås med barn och barnbarn.
– Mina barn har också hus därnere, så om somrarna träffas vi mycket.