– Dans är det ultimata uttryckssättet. Det går att dansa överallt, på massor av olika sätt och man behöver inte ha något gemensamt språk. Jag tycker om att man som publik måste forma sina egna tankar om det man ser, säger Amanda Apetrea som arbetar både som koreograf och dansare.
Nu har hon just kommit hem från Bryssel där hon jobbat med en workshop kring baletten Giselle. I stället för att dansarna ska öva in alla rörelser är det tänkt att de under föreställningens gång ska titta på en filminspelning av Giselle och härma det de ser.
– Det blir en väldigt speciell estetik, för dansarna måste hela tiden hugga av rörelserna. Vi vill också att man ska kunna ta rollen som stjärnan i baletten utan att vara en balettstjärna, säger Amanda Apetrea.
Formen blir ett slags dansversion av karaoke: danceoke, och det är något som Amanda Apetrea jobbar med även i andra sammanhang. Som en del av det det feministiska scenkollektivet ÖFA är hon med och ordnar fester på scenkonstfestivaler runt om i Europa och där är ett av inslagen danceoke där alla får dansa med.
ÖFA-kollektivet startade i oktober 2004 hemma hos Amanda Apetrea och Nadja Hjorton som då bodde tillsammans i Stockholm. Det började som en stöd- och diskussionsgrupp men ett par år senare sökte och fick de pengar från Ungdomsstyrelsen till ett scenkonstprojekt. Det blev collageföreställningen Var god tag plats!
– Vi bestämde att alla som ville ur ÖFA-kollektivet fick vara med och att alla fick göra vad de ville på scenen. Om jag som dansare ville läsa en monolog eller sköta ljuset var det okej. Sen har vi fortsatt att jobba så. Varje projekt har haft sitt mål men viktigast har alltid varit att jobba icke-hierarkiskt, säger Amanda Apetrea.
Hennes dansintresse tog sin början långt tidigare än så. Som åtta-nioåring var hon med i en sambagrupp tillsammans med sin bonussyster. Sedan dröjde det tills hon var i 15-årsåldern innan hon började dansa jazzdans.
– Tidigare hade jag tänkt att det var kört att bli dansare, jag hade klichébilden att man måste ha dansat sedan man var barn för att ha någon chans. Därför tänkte jag bli skådespelare i stället, säger hon.
Att hon ville stå på scen hade hon länge haft klart för sig. Hennes faster var skådespelare och båda föräldrarna hade kreativa yrken.
– Pappa är musiker och mamma skriver och jobbar med reklam. Men framför allt har de alltid varit måna om att jag ska göra det jag tycker om, jag har aldrig blivit knuffad i någon viss riktning, säger hon.
Under gymnasietiden, då hon gick medieprogrammet med inriktning foto på GUC, insåg hon att det inte räckte att dansa två gånger i veckan. Hon började dansa varje dag, på Uppsala dansakademi, i sambagruppen Rebentos och tillsammans med dem som gick estetiska programmet på Bolandsskolan.
Hon sökte till Balettakademien och kom in på en ettårig förberedande utbildning. Två år senare kom hon in på den treåriga yrkeslinjen.
Efter ytterligare ett års utbildning och dansjobb i München började hon på den då helt nystartade masterutbildningen i koreografi på Danshögskolan, där hon tillsammans med fyra andra studenter fick resa runt i Europa och till New York med koreografen Mårten Spångberg.
Just nu är Amanda Apetreas stora projekt verket Beauty and the beast, som är en fortsättning på hennes föreställning I ass jazz och vännen Halla Ólafsdóttirs It’s definitely the spiritual thing.
– Hennes verk handlade om manlighet och rockstjärnor, mitt handlade om kvinnliga ideal och innehöll jazzdans, show, kabaré och trolleri. I Beauty and the beast bygger vi vidare på konsertformen och bryter mot oskrivna regler inom dansen, som att man inte får ha direkt tilltal till publiken.
Föreställningen hade premiär i september på MDT (tidigare Moderna dansteatern) och kommer att dyka upp där igen i vår.
Trots att Amanda Apetrea har flera projekt på gång samtidigt kan det vara svårt att förlita sig enbart på koreograf- och dansjobben ekonomiskt. Därför skarvar hon med extraknäck, bland annat i garderoben på Folkoperan.
– Vi som jobbar där har alla det som ett arbete vid sidan av något annat och för att vara ett garderobsjobb är det fantastiskt kreativt och roligt, säger hon.