Hon växte upp i värmländska Torsby där pappa hade livsmedelsbutik.
– Butiken låg ett par kilometer utanför, men när folk fick råd med bil började de handla i centralorten. Som tur var insåg pappa var som höll på att hända och sålde butiken i tid.
Karin var en duktig elev med femmor i alla ämnen. En viktig person blev latinläraren på gymnasiet i Torsby.
– Latinet var utan all jämförelse det roligaste i skolan! Vi hade en duktig pedagog som gjorde ett dött språk levande, säger hon och tillägger att traditionen med gymnasielatin i Torsby, "som ju inte direkt är någon akademisk miljö", levde kvar åtminstone tills för tio år sedan.
Efter studenten läste hon franska vid Högskolan i Karlstad för att bli språklärare. Men hon ville samtidigt upptäcka en helt ny värld, och tiden som lärarvikarie och sjukvårdsbiträde fungerade som betänketid - naturvetenskapen lockade. 1979 kom hon till Uppsala och läste in NO-ämnen.
– Jag funderade en tid på att bli läkare, men valde bort det. Att en människas liv är beroende av att jag tänker rätt, nej, det klarar jag inte.
– ...och kemi är mycket roligare än anatomi och fysiologi, tillägger hon.
Vid ett studiebesök på BMC träffade hon blivande maken Folke. Han vann hennes hjärta när de såg på film.
– Den var berörande, och plötsligt hörde jag att Folke satt bredvid mig och snyftade. "Den kan man ha utbyte av", tänkte jag, skrattar hon.
Karin ägnade sig sedan åt forskarstudier i klinisk kemi, strukturkemi och fransk språkvetenskap, inte för att doktorera utan få bred erfarenhet. I många år har hon och maken drivit företag tillsammans. Redan från början fick de så mycket uppdrag att båda kunde arbeta heltid. De översätter facktext inom medicin, farmaci och kemi samt patentansökningar inom teknikområdet. Men viktigast är läroboksförfattandet.
– Det är oändligt viktigt att bidra till likvärdighet i skolan och samhället. Alla elever ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund, säger Karin, vars engagemang är djupt personligt. Hennes farfar var arrendator I Brunskog och hade tolv barn, varav hennes pappa var näst yngst.
– Pappa var duktig i folkskolan så godsägaren ville betala både realskola och gymnasium. Men när farfar dog plötsligt kunde pappa aldrig gå på gymnasiet utan fick börja på Kooperativa.
En annan händelse som etsat sig fast är mer närliggande: en ung kvinna här i stan som drömde om att läsa vidare.
– Men då sa studievägledaren: "Du ska inte tro att du kan bli något, för du kommer från Iran".
Karin har alltid varit språkintresserad och kunde tänka sig att lära sig vilket språk som helst, utom kinesiska.
– Kinesiska är kalligrafi och jag är ingen kalligraf. Så tänkte jag förr. Men 2008 besökte vi vår dotter som studerade på universitetet i Peking, och gick vilse i staden. Man känner sig väldigt ynklig när man inte kan läsa gatskyltar....
Så vid 51 års ålder började hon läsa kinesiska på halvfart; maken anslöt också.
– Det är bland det klart bästa jag gjort, utbrister hon och berättar om hur spännande och intrikat tecknen och texterna är byggda. I dag har hon utvecklat ett beroende. Kinesiska till frukost är lika viktigt som god mat för att dagen ska bli lyckad.
– Kinesiska är ett nytt sätt att tänka och en ny värld att upptäcka.
Innan vi skiljs berättar hon om en liten egenhet, mest för att höra om hon är ensam om den.
– När jag lyssnar på tal eller sång, eller pratar själv, eller bara tänker, ser jag orden på en "textremsa" inför min inre syn. Så har det varit sedan jag var liten, och jag trodde länge att det var så för alla. Nu när jag talar med dig, till exempel, så ser jag allt vi säger. Om det är av ondo eller godo har jag inte klurat ut ännu.