Att bjuda på högtidskonfekt med dekorativa omslag i samband med livets fester har varit brukligt under flera århundraden. Också på begravningar som förr ofta var lika med kalas och fest av samma slag som bröllop.
Det är därför inte ett dugg konstigt att begravning, gravöl och begravningskonfekt har fått ett eget kapitel i landsantikvarie Håkan Libys bok Uppland rustar för fest utgiven på Upplandsmuseets förlag. Bland illustrationerna finns en bild med en dödskalleförsedd karamell.
Att ställa till med stort kalas i sorgehuset efter begravningen var förr en självklarhet, förklarar Håkan Liby. Ingen ifrågasatte den inrotade seden att fira den bortgångnes minne med en rejäl fest som också innebar avkoppling och ett avbrott i vardagsslitet och inte minst trivsam samvaro med nära och kära. Det är först under 1900-talet som begravningar och gravöl omformats till minnesstunder i form av stillsamma och lågmälda samkväm, ofta i litet format.
Sedvänjan att dela ut begravningskonfekt tros vara ett arv från barockens överdådiga begravningar.
På 1800-talet spred sig seden till bondesamhället. Konfekten sveptes in i svart eller vitt silkespapper med klippta fransar samt försågs med änglar, dödskallar, kors eller bibelord. Konfekt i vitt papper var främst avsedd för ungdomar.
På begravningskalaset, som kunde vara i flera dagar, serverades konfekten oftast med vin. Ibland före begravningsakten för att ”få styrka”, ibland efter det att gästerna återvänt till sorgehuset.
Själva konfekten var vanligtvis köpt hos en karamellkokerska, en specialist som kanske hållit hela församlingen med konfekt under årtionden. Själva karamellen var inte det viktiga, det viktiga var att spara den inslagna konfekten som minne. Många fick till slut en större samling som de radade upp på sin byrå.
– I Uppland, säger Håkan Liby, har seden levt kvar så länge att äldre människor ännu minns att de blivit bjudna på begravningskonfekt. Förmodligen finns det också en och annan konfekt kvar i någons låda.
I Nils-Arvid Bringéus bok Livets högtidsdagar sägs att begravningskonfekt serverades så sent som 1962 i tio procent av landets församlingar. Sex år senare fanns traditionen kvar i endast tio församlingar, varav fem i Göteborgs stift.