Dagens jubilar föddes i Uppsala. Alldeles för tidigt. Så sitt första år tillbringade han till stor del på Akademiska sjukhuset.
– Men där är dom duktiga så allt gick bra, säger Takashi Willebrand som fyller 30 år i dag.
I dag är han en ståtlig ung man som ser ut att må alldeles förträffligt. Det gör han också bekräftar han med ett leende när vi träffar honom på arbetsplatsen i Saluhallen. Efter lunchrusningen är det relativt lugnt där och han hinner bjuda på en kopp rostat japanskt te medan han delar med sig av valda stycken ur sitt liv.
Hans mamma Yukiko och pappa Christer träffades i Nagasaki på ön Kyushu i södra Japan. De gifte sig ett år senare i mammans hemstad Fukuoka och flyttade till Uppsala där både han och hans äldre syster Maria är födda.
När han var två år bestämde sig familjen för att flytta till Japan där mormor Eiko tog hand om honom och hans syster medan föräldrarna arbetade.
– Japanska blev mitt första språk och då vi flyttade tillbaka till Sverige när jag var fyra år kunde jag inte ett ord svenska.
Men det lärde han sig snabbt. Så i skolan gick det bra och alldeles extra bra i matte och övriga naturvetenskapliga ämnen. Därför föll det sig naturligt att han efter studenten på Katedralskolan började på en civilingenjörsutbildning vid Uppsala universitet.
Efter en termin på civilingenjörsprogrammet i kemiteknik tog han en paus för att fundera på om detta var det han ville. Medan han funderade arbetade han som elevassistent på sin gamla högstadieskola, Eriksbergsskolan.
– Jag insåg snart att jag faktiskt ville fortsätta mina universitetsstudier. Så jag gick tillbaka till kemiteknikutbildningen och valde inriktningen mot läkemedel.
Några år senare, 2007, tog han ut sin examen och fick jobb direkt. Han började på Uppsalaföretaget Q-Med som laboratorieingenjör på avdelningen för kvalitetskontroll, senare som analytisk kemist på sektionen för forskning och utveckling.
Han stortrivdes på jobbet. Men i samband med att företaget ett år senare sade upp tio procent av arbetsstyrkan fick han sluta enligt principen ”sist in först ut”.
Inte så kul kanske. Men för en person med mottot ”Ge aldrig upp!” och inställningen kämpa, kämpa, kämpa inpräntad i sig sedan barndomen såg han möjligheter att prova på något nytt i stället för att tycka synd om sig själv. Men först ville han passa på att komplettera sin utbildning med studier i företagsekonomi.
Det blev mamma Yukiko, som i konkurrens med flera andra arbetsgivare, rekryterade honom till nästa jobb – som föreståndare på sushirestaurangen i Saluhallen.
– Många frågar mig vad jag skall göra sen. Och det är klart att ingen vet säkert vad som händer i framtiden. Men min inställning nu är att jag skall vara kvar här. Det finns alltid saker att utveckla och ”finlira” med. Det är från mamma jag har fått inställningen att aldrig ge upp och från pappa rådet att bli vad jag vill, bara jag blir bra på det jag gör.