Vi träffas i chokladbutiken Annelie K på Drottninggatan. Det är här, och inte borta ”på produktionen” på Sysslomansgatan hon tänker tillbringa mer tid framöver. Kroppen börjar märka av åldern, men att pensionera sig är inte aktuellt för Annelie Kejroth.
– En del jag känner som går i pension säger att äntligen kan de få ägna sig åt sin hobby på heltid. Men det har ju jag redan gjort i 20 år.
Hon kallar sig chokladnörd och i butiken får hon god chans att träffa likasinnade. Stamkunderna är i alla åldrar.
– Det man märker är att de äldre har sina favoriter som de kommer in och köper. De yngre kunderna är mer trendkänsliga, berättar Annelie Kejroth.
I grunden är hon utbildad gymnasieekonom. Hon växte upp i Roslagen, men hon längtade in till stan och redan när hon skulle börja gymnasiet lämnade hon hemmet i Bredsand utanför Herräng och flyttade in till Uppsala för att gå Celsiusskolan.
– Vi var många kompisar som ville hemifrån och klara oss själva så fort som möjligt. Det var ju mer isolerat att bo på landet på den tiden utan, förklarar hon.
Efter ett antal år i kassan på livsmedelsbutiker, först på Epa och sedan som poolmedarbetare i Konsum, flyttade hon så småningom till Stockholm och började jobba i hotell- och restaurangvärlden. Hon avslöjar att hon hade en dröm om att någon gång driva ett eget hotell. I stället blev hon administrativ chef och så småningom vd på en svensk textilfabrik på Malta.
– Jag träffade en man därifrån och flyttade ned. Jag hade runt 400 anställda under mig, berättar hon.
I elva år bodde hon utomlands och hann under den tiden få en dotter. Men efter att hon hade skilt sig började hon längta tillbaka till Sverige, ett land hon aldrig hade trott att hon skulle återvända till. 1991 kom hon hem med sin dotter till ett Sverige som hon insåg hade förändrats på flera sätt.
– Det hade ju hänt mycket både med samhällsklimatet och med genusfrågan. Och sedan stirrade folk på mig som om jag inte var riktigt klok när jag inte visste vem Ulf Lundell var.
Under tre år jobbade hon på mellanchefsnivå i ett kommunalt bolag innan hon fick nog av den svenska byråkratin och sade upp sig. Tanken fanns på att återvända till restaurangbranschen, men eftersom hon var ensam med en 13-årig dotter kändes det inte realistiskt att jobba på kvällarna. Det blev istället en te- och presentbutik i Saluhallen som sakta men säkert förvandlades till en chokladbutik istället. Och när samma ratade vita praliner varje vecka låg kvar på de inköpta plastkartorna kom Annelie på idén att börja göra egna praliner.
– Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt att göra, så jag började göra 50 praliner åt gången i köket bakom butiken. Jag har hållit på med choklad 20 år i sommar och det är fortfarande det roligaste jag har gjort i hela mitt liv, säger hon.
På morgonen den 9 maj 2001 ringde en av de andra butikscheferna i Saluhallen och berättade för henne att det Saluhallen brann.
– Jag trodde ju inte att det var sant, men vi åkte ned dit på en gång. Och så stod vi där och tittade hela dagen. Men det är väl inget roligt att skriva om, säger Annelie Kejroth, som i dag är glad över att hon inte ältade det som hade varit för mycket utan i stället var snabb med att gå vidare.
– Jag hade redan börjat fundera på att det vore bra att ligga mer centralt. Och så hittade jag det här på en gång. Det var bara att köra igång, säger hon och tittar ut i butiken.