Cellernas inland har vi ingen karta över

Manfred Kilimann kom till Sverige från Tyskland för att arbeta som professor i molekylär cellbiologi. Han har inte hunnit se så mycket av Sverige, desto mer av ytterkanterna av det fantastiska land han menar finns inom oss, bakom pannben och cellmembran.

Manfred Kilimann fyller 60 år.

Manfred Kilimann fyller 60 år.

Foto: Pelle Johansson

Uppsala2012-01-23 00:01

Vid nyår duggar de goda föresatserna tätt och ungefär vid den här tiden på året har man insett att de inte går att infria. När dagens ­jubilar, som relativt nybliven 50-åring, lämnade Tyskland för att tillträda en tjänst här, föresatte han sig att omgående gå en ­sommarkurs och lära sig svenska. Intervjun inför 60-årsdagen ­genomfördes på engelska.
– Jag har aldrig riktigt hunnit lära mig att tala svenska. Och att lära sig ett nytt språk vid 50 år är inte så lätt, säger Manfred Kilimann förklarande.

Först, i början av hans tillvaro i Sverige, var också tiden för språkinlärning mycket begränsad. Då skulle han ju sätta sig in i sitt nya arbete och komma in i rutinerna här. Och med en 60-timmars ­arbetsvecka blir inte utrymmet för att gå på språkkurser så stort.
– Tidningar och rapporter läser jag utan svårigheter på svenska. Tyska och svenska är inte så olika. Men ni uttalar ju fullt begripliga tyska ord så konstigt, säger han med ett roat ­leende.

Han är född och uppvuxen i Gelsenkirchen­ i Ruhrområdet i Tyskland, där hans far arbetade vid ett kraftverk i anslutning till en av de många kolgruvorna, och mamman var hemmafru.
Efter skolan studerade han kemi och medicin vid universitetet i ­Bochum, där han sedan genomgick forskarutbildning och slutligen disputerade. Därefter var han fyra år i München på en post doc-tjänst vid Max Planck-institutet.
– När den tjänsten var slut ­återvände jag till Bochum. Många förstod inte varför jag lämnade ­München, men det är inte alltid så att man kan välja.
I Bochum blev han sedan kvar längre än planerat.

– Men så fick jag, som 50-åring, erbjudandet att komma hit. Innan dess hade tanken på att åka till Uppsala aldrig föresvävat mig. Det var, bokstavligt talat, väldigt avlägset, berättar Manfred Kilimann.
Språket var inte det enda ­hindret i Sverige, även rutiner och arbetsmetoder skiljer sig åt.
– De vetenskapliga kunskaperna är bara hälften av ens kompetens. Den andra hälften är förmågan att navigera i det vetenskapliga ­systemet och den jag hade med mig märkte jag var ganska lite värd här. Hemma i Tyskland ­kände jag mig som fisken i vattnet. Här kan jag ibland känna mig som en fisk på torra land, säger han.

Han menar att man helt enkelt inte kan förvänta sig att en ­nyrekryterad utländsk professor skall fungera som en svensk från dag ett. Uppsala universitet måste ge mycket mer aktivt stöd i sådana fall, fram­håller han.

I Tyskland ägnade han sig mycket åt trädgårdsodling och i München kom han av en tillfällighet att ­arbeta i ett rum bredvid den sal där man tränade historisk dans, gillade musiken och blev intresserad.
– Fritidsintressen kan man ägna sig åt antingen för att man är bra på det eller för att träna på det man är mindre bra på, säger han antydningsvis.

Det som intresserar honom allra mest är dock forskningen. Hans specialitet är molekylär neuro­biologi.
– Det är biologisk grundforskning jag håller på med, för att ­försöka förstå hur nervcellerna fungerar. Under arbetet har min forskning emellertid bidragit till förståelsen av flera störningar hos människan, som autoimmuna sjukdomar, autism och övervikt. Och eftersom jag är både kemist och medicinare känns det väldigt inspirerande.

Han anser att molekylärbiologin är ”vår tids stora äventyr”, jämförbart med upptäckterna av nya ­kontinenter under tidigare ­århundraden.
– Gränserna flyttas fram hela ­tiden, i rasande fart. Det är en osynlig vetenskaplig kontinent, som vi hittills bara hunnit utforska kusterna av. Inlandet har vi ­ingen aning om än, beskriver han de nya rönen som görs inom hans eget fält.

Mot slutet av året åker han dock tillbaka till Tyskland, där en tjänst i Göttingen väntar.
– Där kommer jag nog att trivas. Den har samma sorts småstadscharm som Uppsala.
Han har sedan några år föresatt sig att återvända hem vid den här åldern, medan hans ork och entusiasm för forskningen är oför­minskad.
– Att fylla 60 är en milstolpe. Man inser att den tid man har kvar blir allt mindre, säger han eftertänksamt.
– Men sedan jag flyttat tillbaka till Tyskland kan jag kanske komma hit på semester och få se mer av den fantastiska natur ni har här. Det har jag inte hunnit med så mycket av under åren här, lägger Manfred Kilimann till.

Manfred Kilimann

Yrke: professor i mole­kylär cell­biologi vid ­Uppsala universitet

Aktuell: Fyller 60 år den 23 januari.

Familj: fästmön Manuela

Läser: ”En hel del. Jag läser hellre än ser på tv. Jag hade inte ens någon tv innan jag kom hit. Just nu läser jag Vredens druvor­ av John Steinbeck. Jag gillar amerikanska författare som Steinbeck, Hemingway och Faulkner.”

Fritid: trädgårdsskötsel, fjällvandring, histo­risk dans, arkitektur och tidigare också ­körsång och aikido.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!