Carlos Toledo växte upp i Chiles huvudstad Santiago, och var nio år då hans pappa dog och lämnade modern med de två sönerna.
– Hon gifte aldrig om sig. Pappa var hennes första kärlek och hennes eviga.
Som barn spelade Carlos fotboll och när rockmusiken kom till stan fann han sin musik. Han talar lyriskt om Bill Haley and His Comets.
– Och Elvis var stor i Chile, men trubadurer som Bob Dylan var vi tonåringar ointresserade av. Vi hade våra egna, som sjöng om vår verklighet.
Carlos mamma hade bestämt att den ene sonen skulle bli militär och den andre präst. Carlos började som 13-åring på ett katolskt prästseminarium, brodern läste till officer. Men Carlos bytte snart till militärskola för att bli motorkavallerist. Som 20-åring började han vid Bankmännens pensionskassa, och engagerade sig alltmer fackligt och politiskt. Så kom militärkuppen 11 september 1973.
– Jag var på väg till jobbet i centrum den morgonen och förstod att något hänt. Det var avspärrat, och folk kom springande.
De politiskt aktiva anade vad som skulle hända.
– Men vi visste inte vilka militärer som deltog, och hoppades att några skulle stoppa kuppen – mer ett önsketänkande än verklighet, säger Carlos, vars bror greps och fördes till den ökända Nationalstadion.
– Ovissheten om vad som hänt min bror och mina vänner var hemsk, säger Carlo som valde att lämna Chile med fru och barn.
I Peru fick de inte stanna, och i England blev de inte insläppta. Via Danmark kom de till Uppsala 1975.
– Vi var åtta personer i trean i Hamberg.
Carlos, med sin bakgrund, slogs av den solidaritet han upplevde från svenskarna:
– Den fanns i hela samhället. Lönepolitiken, skattepolitiken – allt var solidariskt! Men det försvann i mitten av 80-talet, när globaliseringen började.Då tog ”sköt dig själv-mentaliteten” över.
I väntan på asyl och uppehållstillstånd läste han svenska på Kursverksamheten. På eftermiddagarna var han volontär på ett fritidshem i Flogsta, med invandrarbarn och svenska barn.
– En bra erfarenhet. Att lära sig språket på jobbet är en helt annan sak än i skolan, säger Carlos.
Han läste svenska för invandrare, sfi, på amucenter när han 1977 träffade sin nuvarande hustru Patricia. Två år senare blev de ett par, och gifte sig 1985. Carlos ville fortsätta med en kontorskurs med ett bankyrke i sikte, men fick nej.
– Man sade att jag som man och invandrare aldrig skulle få jobb på bank. De erbjöd mig, som har tummen mitt handen, en svarvarutbildning.
Efter komvuxstudier, datakurs vid Udac och cirkelledarutbildning började han att undervisa i spanska på ABF, där han fortsatte som invandrarlärare.
När kommunen tog över sfi undervisade Carlos i datorkunskap på ABF. Under 80-talet engagerade han sig i Socialdemokraterna. Han satt i Gottsunda kommundelsnämnd två mandatperioder och var nämndeman på 90-talet.
– Jag lärde mig mycket om samhället och hur en del människor lever.
1995 startade han med två kompanjoner Kunskapsbolaget Integra. Namnet antyder inriktningen: att integrera invandrare på arbetsmarknaden. Bakgrunden är hans egna erfarenheter.
– När jag kom handlade asylmottagning om omhändertagande och problemlösning. Man tog emot, men satsade för lite på att integrera. Invandrare behöver lära sig sociala koder, en social arbetslivskompetens. Som att förstå att när chefen säger: ”Har du tid att göra det här?” menar han att det ska göras genast. Själv anser du dig inte ha tid, och gör inte vad chefen sagt. Dolda koder är svåra, och finns i alla kulturer.