Henrik Engelmark har, sin ungdom till trots, gått en ganska lång väg tills han kommit till beslutet att det är psykolog han vill bli.
– Jag tror att det är viktigt att pröva på en del annat innan man bestämmer sig. Det gäller andra utbildningar också, där man jobbar i nära kontakt med människor, som läkare och präst. Det är bra med livserfarenhet i bagaget, då är det lättare att relatera till personen du har framför dig.
Men innan han kom så här långt föddes han i Piteå och växte upp i Öjebyn, som jag av internet förstår ligger där Piteå först låg, innan staden flyttade till sin nuvarande plats. Han gick i grundskolan där och gymnasiet i själva Piteå.
Föräldrarna kommer från Jokkmokk, och familjen har ännu ett fritidshus ett par mil från Jokkmokk. Pappan fick först jobb i på ABB i Öjebyn men är nu ingenjör med eget företag, mamman är pensionerad kurator.
Efter studenten åkte han först till Uppsala och började läsa medicin men tyckte efter en termin inte att det kändes rätt och åkte till Linköping och läste ämnet folkhälsa ett läsår innan han återvände hemåt och läste medicin i tre år i Umeå.
– Jag hade ju gått naturvetenskapliga programmet i gymnasiet och tyckte det var naturligt att läsa medicin, jag ville bli psykiater. Men jag insåg att jag var intresserad av psykologi, inte ur ett medicinskt utan mer ett socialt perspektiv, berättar Henrik Engelmark.
Så han flyttade tillbaka till Uppsala och började läsa psykologi.
– Nu tänker jag slutföra det här. Jag går termin åtta av tio. Psykolog, det är jobbet för mig Och så träffade jag min sambo på utbildningen, vi är klasskamrater, berättar han.
Sedan ett par år är de sambo, vilket också underlättar studierna.
– Det är en jättefördel att leva med en person som läser samma sak och kan ge feedback. För även om vi läser samma ämne så har vi olika synsätt. Så vi kompletterar nog varandra, säger han
Sedan våren 2008 har han jobbat på ett behandlingshem för personer med tvångssyndrom.
– Det började med att jag behövde finansiera mina studier, men det har varit väldigt intressant och lärorikt för mig. De jobbar mycket med KBT, kognitiv beteendeterapi, där och det är också den inriktning jag har valt på utbildningen.
Med heltidsstudier och en fast tjänst som behandlingsassistent blir det förstås inte så mycket tid för nationsliv, men han har planer på att nu så här mot slutet gå med i någon idrottsförening på sin nation, Norrlands.
– Jag har spelat både fotboll och handboll en hel del hemma i Öjebyn, men det har inte blivit av här nere tidigare, delvis på grund av att jag har haft problem med ett knä.
Men nu börjar han bli bättre och funderar på om han skall välja att ägna sig åt fotboll eller innebandy.
– Men att jogga själv, det tycker jag är roligt. Det är som terapi, säger han och släpper fram en del av den dialekt som han annars tycker att han håller på att fila bort.
– Jag förstår det riktiga pitemålet, men jag kan inte tala det. Jag använder en del ord. Det första jag fick göra var att börja säga ”åka” i stället för ”fara”, som vi säger hemma. Folk tittade så konstigt på mig när jag sade att jag skulle ”fara ner på stan”, berättar han med ett leende.
Angående sin norrländska hembygd säger han sig vara ”lite mer intresserad” av att flytta dit igen än sin sambo. Och det har han förståelse för.
– Hon är ju från Alunda, men hon är född i Umeå! Och det är väl inte heller så aktuellt att flytta. Jag trivs här och mina föräldrar funderar på att flytta hit. Men naturen och stämningen där uppe är fantastisk. Och så är ju bostäderna billigare.