Hon växte upp på 40-talet i en ”konventionell miljö med rules and regulations”. Ingrids pappa Herbert var rektor vid Skrapan, kommunalpolitiskt engagerad och har fått en väg i Slottsbacken uppkallad efter sig.
– Mor var fil mag, men var hemma med oss barn. Senare i livet släktforskade hon. Vi bodde på Johannesgatan mitt emot Borgarhemmet, säger Ingrid och förlorar sig i minnen av den stora trädgården och berättar om ett Uppsala som inte var så stort, om en annan tid då folk gick på visiter.
Ingrid var med i scouterna, och som tonåring blev jazzen viktig. Efter en snabbutbildning på i Stockholm började hon som läkarsekreterare.
– Jag var superrädd för att jag inte skulle klara mig ekonomiskt och väldigt fokuserad på detta med att jag skulle försörja mig.
Hon jobbade sedan som forskningssekreterare på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Där hade jag eget mörkrum, säger hon drömmande.
Redan som 15-åring köpte hon sin första systemkamera, en Leica, för pengar hon tjänat ihop genom att måla skolbänkar under sommarlovet.
– Jag har alltid sett utsnitt av verkligheten som i en liten ram och det har med fotot att göra.
Ingrid har bott utomlands i många år eftersom hennes man varit anställd vid handelsflottans kultur- och fritidsråd, och senare i fackförbundet Seco. Det var i Eppendorff i Hamburg som hon fick sin introduktion till glaskonsten.
– En lapp om en kurs i glaskonst satte igång allting, säger Ingrid som kom hem från första kurstillfället och fullkomligt strålade fastän hon hade skurit sig på glaset så blodet fortfarande droppade.
– Glas är ju vasst. Fast mest är glas ljus.
När makarna sedan bosatte sig i Rotterdam där de bodde i sex år, skaffade hon en egen ugn. Här blomstrade hennes konstnärskap, hon ställde ut glaskonst i Hilversum och andra holländska städer, gick kurser i teknik och började experimentera alltmer.
– Jag älskar att testa olika tekniker och se vad som händer, säger Ingrid.
Hur gick det med holländskan?
– Holländska är lätt att läsa men svårt att lära sig, mest för att tyskan blandar sig i, och för att holländarna själva så gärna talar engelska, säger Ingrid som sedan flyttade med maken till Bryssel, som blev hennes hemstad under fem år. Där hade hon en ateljé som hette duga: ett tornrum i slottet Argentuil utanför Waterloo. (Ett slott Sverige köpte i samband med EU-inträdet 1993). Också under åren i Belgien var hon en flitig utställare.
Åter i Uppsala fortsatte hon ställa ut, och det har gått bra på utställningarna även om hon säger att hon inte är så bra på att sälja sig själv.
– Det viktiga är vad som händer i mig själv, säger Ingrid som har ett starkt fokus på andlighet, både privat och i sin konst. Hon inspireras av att människor långt bakåt i tiden haft behov av att kommunicera i förhistoriska bilder, grottmålningar och runor.
Ingrid och Peter har just firat 40-årig bröllopsdag. De möttes sent i livet när han, som kommer från Åmål, hälsade på en kusin i stan.
– Vi fick syn på varandra. Mötet verkade förutbestämt, tyckte vi, och förlovade oss vid Gunillaklockan, förstås.
När Ingrid fick artros i händerna för några år sedan tvingades hon sluta med glaskonsten. I stället återvände hon till sin gamla passion fotografering.
– Nu plåtar jag med makrolins i storlek 1:1. Sedan jobbar jag med bilderna i datorn. Det är enormt roligt och jag är glad att jag hittade något nytt att göra.