– Det var det bästa jag har gjort, säger Eva Westerman om valet att gå på hushållsskolan på Trädgårdsgatan i Uppsala.
Från början var det mamman som ville att hon skulle gå hushållsskolan. Eva själv trodde att skolan mest lärde ut potatisskalning, en föreställning som snart visade sig vara fel. På schemat stod det både matlagning, dukning, näringslära och hygien. Kunskaper som Eva har haft stor nytta av som hushållslärare och demonstratör för Kooperativa Förbundet.
– Det är viktigt att vara ren och hålla reda på var fingrarna har varit när man lagar mat.
När det bara var några månader kvar på utbildningen till hushållslärare cyklade Eva omkull och fördes avsvimmad till Akademiska sjukhuset. Flera dagar senare vaknade hon upp och fick beskedet att hon bar på TBC. Hon vårdades sammanlagt tre år på sanatoriet i Uppsala. Botemedlet mot TBC:n var sprutor och frisk luft och trots att det kunde vara minus 30 grader ute fick Eva och hennes fem rumskamrater ligga med vidöppet fönster.
– Jag minns att jag skakade av kyla trots att jag hade två filtar på mig. Ibland drog pappa, eller någon snäll sköterska, igen fönstret lite.
Det som hjälpte henne under den långa sjukhusperioden var familjen och vännerna från scouterna och IOGT-NTO som kom på besök varje dag.
Familjen bestod av föräldrarna som drev ett stort åkeri vid seminariet i Uppsala, tre bröder och en syster. Eva beskriver att hemmet var fullt av liv, det var alltid barn och människor på besök. På gården fanns det både djur och flera stora fordon som Eva suktade efter att få köra. När hon fyllde 18 år tog hon lastbilskörkort och hon har kört bil långt upp i 80-årsåldern.
Föräldrarna arbetade hårt med djuren och åkeriet och Eva och syskonen fick tidigt lära sig att hugga i och hjälpa till. Någonting som hon även lärde sig i scouterna. Hela familjen var scouter och det märktes framför allt på deras friluftsintresse. På söndagarna packade de ofta matsäck och gick ut i skogen.
– Jag är fostrad i scouterna och nykterhetsrörelsen och det har haft stort inflytande på mig.
Att vara scout innebär att vara ärlig och hjälpsam, förklarar Eva. Genom scouterna träffade hon även sin make Harald. Hon var ledare i Uppsala och han var ledare i Österbybruk. När Eva var 28 år gick flyttlasset till kärleken i Österbybruk.
– Fast innerst inne är jag en äkta Enhagstjej (ett kvarter runt Seminariegatan i Luthagen, reds anmärkning), förklarar Eva.
Och det märks att hon har Uppsalaanknytning. Väggarna pryds av tavlor med Uppsalamotiv. Några är målade, andra broderade.
Sömnad är Evas stora intresse. Eller hennes medicin, som hon själv säger. Handarbetet hjälpte henne under sjukhusvistelsen på sanatoriet och när maken hastigt gick bort för fyra år sedan. Bara i år har hon hunnit med ett tjugotal dukar och inget mönster är för svårt.
– Om jag får skryta så erkänner jag att jag är riktigt bra på att brodera.
Hon har alltid ett handarbete på gång och brukar skänka dukar till Röda korset och när hemtjänsten ska ha lotterivinster.
På julafton firar Eva både sin namnsdag och 92-åriga födelsedag. Som barn firades hon med en massa julmat, karameller och ett födelsedagskuvert med pengar som föräldrarna gömt i kakelugnen. Om det ligger något kuvert i öppna spisen i år vet hon inte, men firande kommer det att bli. Både dottern, barnbarn och syskonbarn kommer för att äta julmat hos Eva på hennes dag.