I vissa sammanhang kallas han alkoholexpert. Många händelser har lett fram till att Lars Lewerth tituleras på det viset. Vi sitter på hans altan i morgonsolen.
– Min mamma dog när jag var nio månader och jag blev placerad på ett barnhem, säger Lars.
Han minns ingenting från barnhemmet. Han hade varit där i tre månader innan hans mormor kom och hämtade honom.
– Hon var en bestämd kvinna från Värmlandsskogen, hon kom in på barnhemmet och sa ”Ni missköter lilleman!”, sen tog hon mig under armen och gick därifrån.
Lars bodde hos sin mormor i Stockholm tills han var sju år. Sedan flyttade han hem till sin pappa och hans sambo. Hans pappa utvecklade under den här tiden ett alkoholberoende.
– Jag tycker inte om ordet dysfunktionell, för vem fan är inte det? frågar han sig. Men det var ju dysfunktionellt hemma hos oss. Det var inte tryggt.
När han var nitton år flyttade han hemifrån. Han avskydde alkohol och festade aldrig. Han utbildade sig till förskollärare och började skriva låtar tillsammans med barnen som han sålde till Sveriges Radio.
– Det blev ju inga hittar, men det var kul, säger Lars.
Efter två år som förskollärare började Lars studera till radioproducent vid Dramatiska institutet. Åren som följde kantades av vikariat på olika kanaler och egna projekt. Under den här perioden började Lars själv att dricka.
– Jag klarade det inte. Det var lätt att ta till alkoholen, den satte guldkant på en tisdag. Jag hade nedärvd ångest och började medicinera med alkoholen. Jag försvarade den största kärleken i mitt liv – alkoholen. Men flaskan stod mellan mig och allt levande liv, säger Lars.
Han lurade människor i sin omgivning för att dölja sitt missbruk. Det var inte förrän flera år senare som hans dåvarande fru fick honom att förstå att han hade ett problem.
– Hon sa ”Tänk på din farsa.” Då stod jag i tamburen och plötsligt såg jag min döda pappas ansikte framför mig. Han hade varit död i fyra dygn när jag som tjugoåttaåring hittade honom på toaletten.
Kort därefter skrevs Lars in på ett behandlingshem på Lidingö. Året var 1990 och sedan dess har han inte rört alkoholen.
– Det är allt för många som inte ser alkoholism som en sjukdom trots att det klassas som det. I Sverige är fortfarande det tabu att prata om det, säger han.
När han hade varit nykter i fem år började han engagera sig i alkoholfrågor och förebyggande arbete. Han gjorde informationsfilmer till dåvarande Vägverkets kampanj mot rattfylleri Don´t drink & drive, arbetade med Mothers against drunk driving och har även suttit i Alkoholkommittén för att sprida information om alkoholfrågor.
– Jag tror att vi måste börja tidigt för att rusta människor för att förhindra att de gör taskiga val, säger han.
Det Lars brinner för i dag handlar om att hjälpa just de drabbade barnen. Tillsammans med sin sambo Helen har han tagit Childrens program till Sverige från USA.
– Vi ska göra en förstudie i programmet, i samarbete med ett behandlingshem här i Uppsala, vilket är helt unikt för Sverige och Europa. Vi har fått medel från Folkhälsomyndigheten för att genomföra arbetet.
Childrens program är ett fyradagarsprogram där man hjälper och stöttar de barn som har levt med en missbrukande vuxen. Det nya med programmet är att man hittar och kan hjälpa barnen när den vuxna skrivs in på behandlingshem. Då ska personalen ställa den enkla frågan ”Har du barn?” för att fånga upp de drabbade barnen.
– Man hjälper barnen att inte känna skuld och skam. Barn tror alltid att det är de som gjort fel, säger Lars.