Leif Åberg bjuder på hustruns hembakta banankaka där vi sitter i vardagsrummet och samtalar. Även om banankakan är nybakad får den honom att minnas tillbaka till Tanzania där han bodde under tre år på 1980-talet.
– Där skulle jag uppskatta att det fanns det runt tjugo olika banansorter. Allt från fingerbanan och matbananer till söta bananer och kokbananer, berättar Leif Åberg.
Han var i Tanzania tillsammans med sin första fru som missionär för EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsen. De bodde i en liten by och det var långt till närmaste större samhälle. De levde utan el och rinnande vatten och Leif Åberg lärde sig mycket under åren. Han lärde inte bara känna lokalbefolkningen och språket swahili utan att uppskatta småsaker.
– De hjälpte och lärde oss en massa saker och förhoppningsvis kunde även vi hjälpa dem. De sa åtminstone att svenskarna kan mycket, lär ut det de kan och sedan åker de hem, säger Leif Åberg och skrattar.
Flera av de heta nätterna spenderade han tillsammans med sin fru på verandan pratandes med nattvakten, vars uppgift var att vakta husen från tjuvar.
Han ser tiden i Tanzania som en väldigt rik tid även om slutet blev ganska dramatiskt. Han drabbades av malaria inte mindre än fyra gånger. Dramatiken fanns närvarande under hela resan. Leif Åberg var nämligen den enda i byn som hade bil. Så många av nätterna fick han agera ambulans om någon snabbt behövde ta sig till sjukhuset för att exempelvis föda barn.
– Något barnafödande i bilen blev det aldrig men ibland kunde man få exempelvis en höna som tack för skjutsen. Vi levde tätt med folket och tätt med livet, berättar han.
Han gjorde resan för att få möjlighet att missionera. Han hade hört talas om den kärlek andra missionärer fått uppleva under sina resor och han kände en längtan till att själv få ge tillbaka.
Inom kyrkan har han varit aktiv hela livet. När han var väldigt liten miste han sin far i en olycka och kyrkan blev då ett stort stöd för honom och hans mor. Han såg hur mycket gott de uträttade. Som tonåring hade han mycket kul med kompisarna från kyrkan och redan då åkte han ut på resor, till Indien och till Tanzania, men inte för att missionera.
– Vi sjöng oss genom länderna. Inte hela så klart eftersom det är ganska stora länder men genom en stor del av dem. Vi samlade ihop en hel del pengar som vi kunde skänka till ett sjukhus i Indien.
Leif Åberg föddes i Göteborg men växte upp i Karlskrona. Efter en tid i Kalmar och civilingenjörsutbildningen vid Chalmers i Göteborg flyttade han till Uppsala. Han visste att han ville arbeta inom läkemedelsbranschen för att kunna hjälpa andra människor. En av arbetsplatserna han kunde tänka sig var Pharmacia i Uppsala, där han också fick tjänst och arbetade i 25 år. 1994 miste Leif Åberg sin fru i Estoniaolyckan och även då fick han stort stöd från kyrkan. I dag är han ordförande i Lötenkyrkan i Uppsala och har gift om sig. Sju barn har det blivit totalt, alla pojkar och de håller honom i gång.
Trots att han nu fyller 65 år, som ofta betyder pension, har Leif Åberg inga planer på att dra sig tillbaka. Fyra av barnen bor fortfarande hemma, han spelar innebandy en gång i veckan och är ute och springer två gånger i veckan. Det är full fart mest hela tiden i Leif Åbergs liv och så kommer det att fortsätta vara en bra tid framöver.
– Livet är rikt och jag har stor aptit på livet. Jag har sagt att jag ska börja spela golf när yngsta barnet är 15 år och det är ju elva år kvar, säger Leif Åberg och skrattar.