Vid rosenbuskarna i föräldrahemmets trädgård i Valsätra, varvat med det natursköna sommarstället på Märsön, kopplar Ylva Lind gärna av mellan nattskiften på Linköpings universitetssjukhus.
– Jag älskar mitt jobb, det är klockrent! Där har jag möjlighet till en intellektuell utmaning, att hjälpa människor och samtidigt få så mycket tillbaka!
Privat har hon sin bas i Linköping, där hon bor tillsammans med sambon och tillika ekonomen Rickard Sjöberg. Paret träffades när de pluggade vid universitetet i Lund.
– Vi har båda upptagna liv. Därför är det så härligt när man kan unna sig vardagslyx, som att laga mat eller att träna tillsammans.
Ylva Lind talar öppenhjärtigt om arbetet som läkare, familjen och sina många intressen.
– Jag tycker om att på olika sätt få utlopp för min kreativitet, till exempel genom att rita eller fotografera. Till och med att organisera bokhyllan eller att planera fester kan vara kreativt!
Att komma dit hon är i dag har inneburit en del svårigheter.
– Jag kämpade i alla år mot det för många dolda handikappet dyslexi. När jag växte upp var det inte lika uppmärksammat som i dag.
– Det uppmärksammades inte varför jag hade svårt att lära mig att läsa.
Då tog i stället föräldrarna själva initiativet till att undervisa dottern. Ylva Lind tillbringade flera timmar varje dag hemma där hon fick hjälp med läxläsningen.
– Mina föräldrar såg mina styrkor och lade upp undervisningen efter dem.
Så småningom bestämde sig Ylva Lind för att komplettera några ämnen på komvux.
Det var först när hon blev antagen till läkarutbildningen vid universitetet i Lund som hon fullt ut kunde ta del av det stöd som erbjuds studenter som kan behöva specialundervisning.
– Först då upplevde jag att dyslexin blev tagen på allvar.
Under utbildningen har hon hunnit ge ut en bok, EKG-boken. Hon har själv gjort bilderna och har författat tillsammans med sin pappa Lars Lind.
– Jag blev irriterad när det inte fanns någon bra svensk kursbok att köpa. Så jag bestämde mig för att skriva en sådan bok.
I dag upplever hon inte längre att dyslexin sätter krokben.
– Jag läser, men lite långsammare än andra. Samtidigt lär jag mig snabbt med hjälp av bilder. Genom att berätta om det här hoppas jag kunna inspirera andra. Jag har mina föräldrar att tacka för allt.
När frågan om framtiden kommer på tal, blir hon förtegen.
– Det har hänt så mycket i mitt liv på kort tid, jag har blivit sambo, jobbat på olika orter. Jag trivs där jag är nu och känner att jag äntligen har landat.
– Att jag fyller år har jag knappt hunnit tänka på!