Dagens jubilar är fjellstedtaren som kommit tillbaka till sin gamla skola, nu som dess styrelseordförande. Verksamheten är inte längre att förbereda gymnasister för prästutbildning utan att vidareutbilda de präster som redan finns.
– Och det är en stor glädje att skolan nu inrymmer ett pastoralinstitut, där teologer utbildas för att bli präster, säger Ragnar Persenius, och där är det nog till lika delar biskopen som den före detta amanuensen på Svenska kyrkans pastoralinstitut som talar.
De flesta elever på Fjellstedtska skolan kom från delar av landet där det inte fanns så mycket högre utbildning i närheten. I Ragnar Persenius fall var det i Jämtland och Härjedalen som han växte upp. Men han är född i Domkyrkoförsamlingen i Uppsala.
– Jag var ju prästson, och det innebar att familjen fick flytta en hel del.
– Jag läste mycket, mest James Bond och deckare. Jag var väl ingen kulturellt bevandrad ung man, utan jag höll på med modelljärnväg och spel. Där i glesbygden hade man så roligt som man skapade sig, konstaterar han och lägger till att han åkte mycket längdskidor.
– Dels på längden, men också utför, men några andra skidor än längdskidor hade vi inte, minns han glatt.
Han hann börja på den nya grundskolan innan han kom till Fjellstedtska skolan, där han gick på den nyinrättade samhällsvetenskapliga linjen med internationell inriktning, och började efter studenten läsa juridik.
– Jag tänkte läsa en pol mag för att så småningom bli diplomat eller något liknande och hade då inga planer på att bli präst.
Han hade under gymnasiet hoppat över en klass och blev av sina gamla klasskamrater, som fortfarande gick kvar på Fjellstedtska, inbjuden att följa med på en resa till Jerusalem, vid påsktid 1971.
– Den resan påverkade mig mer än vad jag trodde. Jag började undra över vad jag skulle ägna mitt liv åt. Jag var ju då inne på min andra termin av juridikstudier.
Han fattade snart sitt beslut och redan sommaren efter var han praktikant i Söderhamns församling, utan några som helst teologiska studier. Sådana påbörjade han dock redan under den följande höstterminen och därefter tjänstgjorde han i Söderhamn flera somrar. Så småningom förälskade sig han och familjen i den trakten, så nu har de sommarstuga där.
Studierna ledde så småningom till prästvigning 1973.
Han började i Bro pastorat, en förort till Stockholm, i Uppsala stift, en kombination av vanlig svensk landsbygd och nybyggarsamhälle, och trivdes utmärkt.
Han hade därefter andra åtaganden, bland annat började han doktorera.
– Under en tid bodde vi i Karlstad, där Ingrid fick tjänst. Vi tyckte helt enkelt att det behövdes fler präster där än i Uppsala, förklarar han.
Efter disputationen 1988 flyttade han till Uppsala, där han var adjunkt hos ärkebiskoparna Werkström och Weman och var därefter kyrkosekreterare vid kyrkokansliet i Uppsala, tjänstgjorde i Svenska kyrkans centralstyrelse, ledde utredningsarbetet om ändrade kyrka–stat-relationer och var direktor för stiftelsen Sköndal innan han 2000 blev biskop i Uppsala.
– Det var dragningen till den pastorala gärningen – att fira gudstjänst, delta i församlingstjänst, att möta folk, förtroendevalda, anställda, att diskutera hur kyrkans verksamhet kan utvecklas – som gjorde att jag ställde upp i biskopsvalet.
– Den vanligaste frågan jag får som biskop i Uppsala stift är ”Vad gör du egentligen?” Och svaret är att det är en bukett av uppgifter som kan växla mycket år från år. De senaste åren har jag skapat mig tid för att skriva ett herdabrev. Sådana brukar man skriva i början av sin tjänstgöring, men det här blir väl mer av en sammanfattning, ett testamente, berättar Ragnar Persenius och lägger till att boken består av korta texter, genomreflekterade under ett år.
– Den personliga processen finns med i den här boken, jag försöker beskriva vem jag är som biskop, förklarar han.