Bengalibröllop i Järlåsa bygdegård

Han bor och arbetar i Indien, hon i Tyskland. Brudgummen är uppvuxen i stan och har större delen av sin stora släkt kvar här, så i stället för att ta dem alla till Tyskland, för att enligt traditionen låta brudens familj anordna bröllopet, valde de det mest praktiska alternativet.
I övrigt blev projektet att anordna ett bengaliskt bröllop allt annat än anspråkslöst.
Förberedelserna för bröllopet har tagit en stor del av familjernas fritid i anspråk under nära ett halvår. Nilufar Siddique är brudgummens syster, och har en av huvudrollerna i projektet. Hon bjuder in UNT att vara med under bröllopsdagarna.

När vi träffas hemma hos henne ett par veckor i förväg för att prata om bröllopet, ringer telefonen oavbrutet. Trehundra gäster har bjudits från hela världen och det är många detaljer som ska avhandlas.
- Bobby vill ha ett ordentligt bröllop, förklarar hon och uppskattar att bröllopet allt som allt, med mat, resor, smycken och kläder, kostar uppemot en halv miljon.
Hur har de råd? frågar jag storögt.
- Han tjänar bra på sitt företag. Men alla hjälps åt, med att laga mat och dekorera och fixa och så. Annars skulle det inte gå, säger hon.
@3a Text ui:Torsdag och dags för gurkmejakväll. Två dagar återstår till själva bröllopsdagen men festligheterna har redan pågått i fem dagar. Veckan inleddes med en "öppningsceremoni" på söndagen och följdes av ett antal mindre kalas och middagar tillsammans med de släktingar och vänner som anlänt till brudparets ära. Men nu är det dags för den stora gaye holud. Gurkmejakvällen, som den också kallas, är till för att brudparet, som enligt traditionen inte känner varandra sedan innan, ska träffas och lära känna varandras familjer.
För Bobby Biswas och Ranu Begums del är det lite annorlunda. De har träffats många gånger förut och har blivit kära på egen hand.
- Har du blommorna? Lägg ut dem där! dirigerar Nilufar Siddiques dotter Nipasi Siddique inifrån den hyrda lokalen i Nyby.
Liksom alla andra syskonbarn och kusinbarn till brudgummen är hon medansvarig för kalaset.
- Det är så mycket som ska fixas, utbrister hon innan hon ursäktar sig och skyndar i väg för att göra den sista dekorationen.

I köket står hennes mamma och lagar gilapi, en sorts kringla av rismjöl och socker som friteras i stekpanna och sedan läggs i sockerlag. Strax utanför dekorerar de manliga kusinerna entrén genom att hänga upp tunna tyger och sy fast små blomklasar.
Runt klockan sju, två timmar efter utsatt tid, har de flesta gästerna anlänt. Det blir rusning till entrén när brudparet tågar in, omringade av en parad med festklädda släktingar som bär in maträtter på stora fat. Nu börjar det.
"Gaye holud" sjunger rösten från högtalarna som ställts upp på ett bord. Det är tablas, bambuflöjter, fioler och sitarer som förgyller kvällen med musik. På en stor, röd dyna på golvet tar brudparet plats.
Medan gästerna som satt sig till rätta vid borden ser på, matas paret av brudgummens far med tre olika söta rätter från faten som ställts vid deras fötter. Han stryker ett streck med gurkmeja i deras pannor och folket klappar i händerna.
Ceremonin med gurkmeja har flera innebörder. Att mata någon annan är en välsignande gest. Gurkmejan ska rena brudparets själar inför bröllopsdagen och färgar dessutom huden gul, vilket anses fint. Nilufar Siddique säger att traditionerna och ceremonierna inte är har något med religion att göra.
- Det är bara kultur.

Presentutdelningen börjar. Den än så länge något avvaktande bruden blir smyckad i guld och får en gul blomsterkrans i håret av kvinnliga släktingar. Det här är kvinnornas kväll, men männen får vara med.
Alla som vill får nu ta plats för att mata brudparet med tre skedar av olika rätter och stryka på gurkmeja. Men släktingarna måste betala för sig. Kvinnliga syskonbarn och kusiner tar betalt och bestämmer när den äldre släktingen gett dem tillräckligt mycket pengar för att få mata paret. Det gäller att visa att man som släkting har något att komma med. Dessutom har de yngre ordnat festen, det här är ett sätt för dem att få något tillbaka.
Gästerna tar för sig av den buffé som dukats fram. Någon skruvar upp musiken och traditionella indiska låtar varvas med modernare varianter.
Doften av gurkmeja sprider sig. Släktingar och gäster har börjat smeta den gula krämen på varandra och det dröjer inte länge innan kvällen urartar i ett kladdigt krig, där alla jagar alla med gurkmeja i händerna. Ingen slipper undan - såväl journalist som fotograf är härligt gulfärgade vid slutet av kvällen.
Några grannar går förbi utanför och tittar nyfiket mot gårdsplanen där gäster iklädda saris och kurtas står och luftar sig. Männens vita långskjortor är gulfläckade. Går det bort i tvätten tro?
- Nej, ler en man som fått hela axeln infärgad.
- Den här måste jag slänga sen.
Han fortsätter in till festen som nu kommit i gång på allvar. Brudparet har börjat skratta i kapp med sina släktingar och vänner och blir snart uppdragna på dansgolvet, till "sexy lady on the floor".
Huvudrätten bärs in. Kvällen är sen, men ändå ung. Festen slutar inte förrän på morgontimmarna.

Klockan är halv tre, lördag eftermiddag, och Järlåsa bygdegård har förvandlats till ett indiskt paradis i lila och vitt. Solen lyser från en klarblå himmel och värmen är nästan tropisk.
Inne i salen lägger serveringspersonalen, som består av vänner och bekanta, sista handen vid dukningen. Besticken rättas till, fläckar på glasen putsas bort.
Bakom scenen gör bröllopssångaren Akela Sangeet i ordning sina noter. Han har sjungit på en del indisk-bengalisk-pakistanska bröllop i Sverige, allt fler under de senaste sex åren.
- Barn till föräldrar som flyttat hit till Sverige har vuxit upp här och vill inte åka till sina hemländer för att gifta sig, som man gjorde för tio år sedan av praktiska skäl. Då ville man mest få det överstökat, nu vill man ställa till med ordentliga bröllop. Och gärna blanda traditionellt med modernt, säger han i en analys.

Det här bröllopet är ett av de större han är med på. Men än så länge märks det inte, av gästantalet att döma. Klockan har slagit tre men bara några få gäster har dykt upp, mestadels svenskar som lytt uppmaningen om att vara på plats i tid.
Tidiga gäster kommer att få vänta länge. Här gäller bengalisk tid och de som känner till det dyker upp ett par timmar senare.
Släktingarnas kläder, tyger och allt dekorationsmaterial till bröllopet har brudgummen inhandlat i Indien och Bangladesh.
Han står förstås också för brudens ekipering, tio uppsättningar saris, tolv så kallade salwar kameez (ett slags klänning) två brudklänningar och sju set av guldsmycken. Därutöver köpte de presenter till alla brudens syskon och föräldrar.
- Man gifter sig med en hel släkt, säger Nilufar Siddique.

Efter lång väntan annonserar tutande bilar att brudgummen har anlänt. Nu följer stor dramatik. Brudgummen ska förhandla med brudens familj, som ställt sig bakom ett band vid entrén, om han är god nog för att få komma in på sitt eget bröllop.
Detta eftersom traditionen bjuder att brudens familj står för alla kostnader vid bröllopsfesten. Så är inte fallet nu, men förhandlingarna tillhör bröllopsceremonierna och brudgummens familj diskuterar därför vilt med brudens familj om vad som är tillräckligt mycket pengar för att få komma förbi bandet.

Bengalibröllop i Järlåsa bygdegård

Ett bengaliskt bröllop i Sverige tillhör inte vanligheterna. Men under den sista veckan i juli blev Uppsala lite färggrannare tack vare att Bobby Biswas och Ranu Begum valde att gifta sig här.