Bekräfta ditt barn
Hoppa över berömmet. Låt ungarna ta risker. Och lär dem att inte bli så beroende av vad andra tycker. Kokar man ner EQ-psykologens bekräftelse-råd till dagens ambitiösa föräldrar ser de ut ungefär så. Men viktigast av allt är att ha koll på vem man själv är som människa.
— Att känna att jag duger precis som jag är. Inte bara när jag är snäll. Inte bara när jag är duktig.
Nota bene: Bekräftelse är alltså inte samma sak som beröm. Beröm kan tvärtom få motsatt effekt: "Mamma och pappa är bara nöjda med mig när jag gör nåt bra."
Man måste vara så här tydlig när man talar om något som de flesta av oss som är vuxna i dag bara har läst om, inte upplevt själva. Ja, för så var det ju för bara några generationer sen: Barnen bekräftade föräldrarna. Inte tvärtom. Lyckade barn var ett kvitto på att föräldrarna var lyckade människor.
Så tanken, den nya, psykologiska, att det är föräldrarna som skall bekräfta barnen, är något de flesta av oss måste lära och träna på först som vuxna. Inte lätt. Inte lätt alls.
Förälderns självkänsla smittar av sig
Men nästan alla föräldrar vet ju numera att det är detta som krävs — i varje fall om man vill att ens barn skall bli vuxna med god självkänsla. Och det brukar stå mycket högt på svenska mammor och pappors önskelista.
Så hur gör man?
— Börja titta på din egen självkänsla, uppmanar Bodil Wennberg.
Föräldern av samma kön som barnet är det absolut starkaste identifikationsobjektet, så är det. Med andra ord: Om mamma ofta står missnöjd framför spegeln kan hon nog inte räkna med att hennes dotter skall göra annorlunda. Om pappa känner sig kuschad i livet är det bara naturligt att sonen också gör det. Tyvärr, det kan inte hjälpas.
Vad gör man åt det då?
— Det är väl egentligen bara att jobba på med sig själv, suckar Bodil Wennberg. Alla vi som vet med oss att vi inte har så jättestort självförtroende behöver kanske inte springa till en terapeut. Man kan ju ha många andra terapeutiska samtal, med en god vän, till exempel. För att sätta ord på hur man känner, för att bli lite mer äkta.
Kolla föräldrailskan!
En sådan samtalspartner får naturligtvis inte lägga sten på börda genom att fördöma eller ge ännu mera skuld.
— Och man skall vara medveten om att det ofta är så att man tar två steg fram och ett tillbaka hela tiden.
Ett tips: Titta närmare på din dolda föräldrailska! Den som nästan alltid lurar där, bakom familjelivets vita linnedröm, utan att vi känns vid den. Vi vill ju, gubevars, vara sådana bra föräldrar?
— När ungar är besvärliga säger man ofta att det är för att de vill "testa gränser". Men jag är inte alls så säker på det. Många gånger kan det handla just om den där förbjudna vreden hos föräldern som barnet vill få upp till ytan. Innan mamma blir som ett kärnkraftverk ?
Det är Bodil Wennbergs huvudbudskap: Känslor går inte att spara. Det är därför det är så viktigt att lära sig att känna igen dem; att veta vad det är man känner. Och sätta ord på det, både för sig själv och andra. Att kunna säga: — Nu blir jag så arg! Det ger kraft.
Och i värsta fall, om det kokar över, kan man alltid be om förlåtelse och komma igen, försöka på nytt.
Men det går inte att "fuska sig förbi" frågan om vem jag som förälder är som människa, menar hon. Barn märker. Barn genomskådar.
— Hur många föräldrar ser man inte vid hockeyrinken eller tennisplanen som hejar på sina barn — för att de själva skulle ha velat vara bra i hockey eller tennis? En del barn gillar sport förstås, men långt färre än man tror ?
Bara kärlek räcker inte
Bodil Wennberg håller med, hon har själv barn, hon vet, detta är svårt:
— Börja framför allt ställa dig själv frågan: Vems behov är det jag försöker tillfredsställa nu? Mitt barns — eller mitt eget?
Nu är vi inne på Bodil Wennbergs specialämne. Det är just detta som är kärnan i den emotionella intelligensen, EQ. Alltså förmågan att tolka och förstå sina egna känslor och dra adekvata slutsatser av dem. Som hon skriver i boken EQ på svenska (Natur & Kultur, 2000): "Min uppfattning är att föräldrars svårigheter inte handlar om brist på intresse, egoism eller karriärlystnad utan snarare är en följd av det stora, till och med ibland alltför stora, engagemanget i sina barns väl och ve."
Det räcker alltså inte med kärlek. Det är den tuffa läxan.
Vill vi ge våra barn bättre självförtroende än vi själva fick, måste vi lära oss att umgås med dem på ett annat sätt än våra föräldrar gjorde med oss.
Bolla-tillbaka-tekniken fungerar ofta bra: Vad tycker du själv? är en fråga alla föräldrar borde använda ofta, menar Bodil Wennberg. Så att barnet lär sig att "äga sin egen bekräftelse", inte hela tiden är beroende av vad andra tycker.
Uppmuntra risktagande
Där sitter en unge och ritar den ena teckningen efter den andra. "Är du själv nöjd?" skulle mamman alltså kunna svara när barnet vill höra vad hon tycker. Eller kanske till och med: "Den där kunde du kanske jobba lite mera med ?"
— Att "tokberömma" är verkligen inte att ta sitt barn på allvar!
Och att klara av svåra saker ger självförtroende.
— Vi måste uppmuntra barnen till att ta lite risker också! Inte sådant som är farligt, förstås. Men föräldrarna kan inte alltid vara "stötdämpare".
Modern forskning visar annars att det är just vad åtminstone mammorna ofta vill, i all välmening. För att sedan drabbas av enorma skuldkänslor när allt inte blir som de tänkt sig, när livet inte är perfekt.
— Skuld har ju att göra med ansvar. Och ibland undrar jag om inte många mammor tar för mycket ansvar. Svenska kvinnor verkar ha lättare att ställa krav på sina arbetsgivare än på sina män! Medan papporna, å sin sida, ännu inte riktigt har fattat hur betydelsefulla de är för sina barn. Och därför tar på tok för liten del av föräldraansvaret.
Fotnot. Del 1 av serien Föräldraskap var införd 14/11.
Så jobbar vi med nyheter