Lars växte upp i Härlanda, Göteborg. Efter studenten och lumpen började han vid Statens Järnvägar, där han gick interna utbildningar. Första anställning var vid Helsingborgs färjestation och i Ängelholm. Åren 1953–64 arbetade han vid Centralstationen i Göteborg och SJ:s distriktskansli. Lars träffade blivande hustrun Berit 1946, då han var 16 år. Båda var elever vid Annie Prechts dansskola.
– Dit anmälde familjer med lite stil sina barn, skojar Berit, som sitter med runt kaffebordet och själv är uppvuxen i ”fina” Örgryte. De gifte sig 1962, och 1965 flyttade de till Uppsala och Stormgatan. Lars hade erbjudits ett frestande chefsjobb som trafikchef för SJ:s busslinjer i Uppland. Där jobbade han till 1973, då han bytte kommunikationsfält och blev trafikchef vid AB Uppsalabuss. Lars arbetade där i femton år innan det skar sig mellan honom och hans chef. Plötsligt var Lars, på egen begäran, arbetslös. Men när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. För Lars del innebar det att han lämnade landbacken och blev fartygsexpert – i sig en märklig historia.
– Jag stod och väntade på bussen, och kom att samtala med en man som gjorde detsamma. Han sökte folk som han tänkte utbilda för att kunna befrakta fartyg. ”Det börjar en kurs nu på måndag”, sa han. Jag nappade på det även om det kostade 18 000 kronor, men skrevs till slut in som Ams-elev och kunde gå kursen.
Ett halvår senare var Lars i full gång och minns särskilt ett av de första projekten då han sammanträffade med järnvägsstyrelsen i Warszawa för att diskutera ekonomin för en kommande färjelinje mellan Karlskrona och Gdynia.
– Plötsligt hade jag blivit sjöfartsexpert och jobbade som trafikkonsult inom shipping med kontor i London.
I mitten av 90-talet startade han eget. Hans stora engagemang är ett helt nytt lokaltrafiksystem: farkoster utan hjul på banor utan räls, med eldrift via batterier. Lars jobbar med möjligheterna för tillverkning i Sverige och vidare export.
– Försöken med spårtaxi i Uppsala visade att det koreanska konceptet var för dyrt.
Som göteborgare är Lars full av dråpliga historier som han inte försummar att göra det bästa av, då och då sufflerad av hustrun. Så förundrades han till exempel över det östtyska affärstänkandet när det gällde en uppföljare till bilen Trabant.
– När nya ritningar till nästa modell presenterades fick konstruktörerna inget gehör, med motiveringen att ”den första modellen går jättebra, vi har sju års väntetid på en Trabant. Det är ingen idé att göra någon ny när den gamla går så bra”, sa man i Östberlin.
Vid ett tillfälle ingick han i en arbetsgrupp som på 70-talet skulle skicka ner utrangerade, vänsterstyrda bussar till Pakistan, efter övergången till högertrafik. Lars såg när bussarna stod på däck på ett fartyg i Göteborgs hamn för att avsegla till Karachi. Därifrån lastades de på järnvägsvagnar för vidare befordran till Lahore.
– Men när tåget väl anlände hade allt väsentligt på bussarna stulits, så det var bara chassina kvar!
Under 70- och 80-talen sjösatte Lars sina idéer om svävare, billiga farkoster (se tidningsurklippet härintill). Fortfarande tror han på idén, och är över huvud taget engagerad i frågor om kommunikationer.
– Lokaltrafiken borde prioriteras mycket mer, för att minska luftföroreningarna. Elbilar är i dag ekonomiskt oöverkomliga för de flesta. De som går och cyklar får hela tiden betala för dem som kör bil, säger Lars, som också är starkt engagerad i stadsbyggnadsfrågor, särskilt i Södra staden/Ultuna-området, och har lämnat sina synpunkter till kommunens tjänstemän. I Gamla Uppsala har makarna Gullberg bott i 40 år, och är väl förtrogna med husets och områdets historia.
– Det var godsägaren till Nyby gård som styckade av tomter till arbetare som ville bygga billigt. Här fanns bara åkrar på 1920-talet. Och tänk, när vi köpte huset på 1970-talet, var det nästan ingen som ville köpa hus långt härute!