Fortfarande ser man spåren efter dem: ett sjörövarskepp på köksbordet, en plastback med leksaker och ett möblemang med stolar och bord i miniformat målat i vitt och ljusblått.
– Det blir rätt långa arbetsdagar. De första barnen kommer vid halvåttatiden på morgonen, och de sista brukar hämtas kring fem, halvsex, säger Jojo Salameh som varit dagbarnvårdare i 35 år och fortfarande jobbar heltid.
Hon började som dagmamma 1981, i samma veva som hon fick sitt första barn, och hon älskar sitt arbete.
– Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att jobba med barn. De är så oskyldiga och samtidigt så spännande. Och nu när jag har så mycket erfarenhet känns det tryggt. Jag vet vad jag gör efter alla dessa år, säger hon, och berättar att de första dagbarnen numera befinner sig i 40-årsåldern och har egna barn. Några av dem har hon kontakt med via facebook.
– Det är så roligt att få fortsätta följa dem genom livet!
När Jojo Salameh får frågan om hur många dagbarn hon haft under de 35 åren åren blir hon först, okaraktäristiskt nog, svarslös.
– Hur många? Ja, hur många som helst!, parerar hon till slut elegant.
Hon jobbar inte alltid hemma utan delar en lokal i närheten med en kollega. Tillsammans gör de upp månadsplaner för aktiviteterna med barnen – från besök i lekparker och bibliotek till utrymmen för spontana utflykter.
– Vi trivs jättebra tillsammans och jobbar fint ihop. Det är viktigt för att arbetet ska funka.
Jojo Salameh har armeniska, palestinska rötter, på pappas respektive mammas sida. Hon växte upp i Nablus på Västbanken, men 1960 flyttade familjen till Amman i Jordanien. Hennes mamma tog hand om de fem barnen och hennes pappa var skodesigner. Sko-genen har överförts till Jojo Salameh, som redan som barn fascinerades av att se på när hennes pappa ritade mönster.
– Och när jag blev äldre hade jag många, många par skor.
Sin make Fawzi lärde hon känna som liten och när han flyttade till Uppsala 1969 följde hon efter. I dag har de varit gifta i 43 år.
– Jag kom hit i december 1973, och såklart var allting annorlunda mot vad jag var van vid – speciellt vädret.
Kanske var det hennes internationella bakgrund som gjorde att hon snabbt anpassade sig till livet i Sverige.
– Det gick fort att lära sig språket. Hela min familj har alltid haft ett stort språkintresse, så det gick nästan automatiskt.
Hennes familjekänsla är stark, och överallt finns fotografier av barn, barnbarn och släktingar. När vi träffas står inte bara hennes egen 65-årsdag för dörren utan även ett stort släktbröllop. Alla fem döttrarna och deras familjer kommer hem.
– Tjejerna har varit utspridda över hela världen: Frankrike, Colombia, Italien och Spanien. Det är himla goa och duktiga tjejer, säger hon stolt, och lyser av lycka över att få samla släkten.
– Det är en jättestor grej för mig.
Efter alla år i Sverige kan hon fortfarande då och då drabbas av nostalgisk, vemodig hemlängtan, mest för att hennes 85-åriga mamma och syskonen finns kvar i Amman, tror hon.
– I somras var jag och hälsade på. Jag var där en månad, och vi tillbringade nästan all tid tillsammans. Nu kommer det att dröja några år innan vi ses igen, även om vi håller ihop och har tät kontakt, säger hon och en skugga drar över hennes annars så glada, öppna ansikte.
– Även om man försvenskar sig finns fortfarande rötterna kvar. De finns med hela tiden även om man anpassar sig. Man glömmer inte bort varifrån man kommer.
Hon håller kontakten med sina rötter också genom sin matlagning, och berättar om traditionella Mellanösternrätter som spenatpiroger, falafel, hummus och tabuleh.
– Sådan mat finns överallt numera till skillnad mot hur det var när jag kom till Sverige på 70-talet. Det var jättesvårt att få tag i ingredienser. Nu finns de i nästan varenda matbutik.