Bara förmiddagarna lugna

Redan när vi ringer för att boka tid för en intervju förstår vi att Birgitta Sandblad inte motsvarar schablonbilden av en 90-plussare.

Intrycket bekräftas när vi träffar henne. Rösten är ungdomlig och hon rör sig helt obehindrat. Den enda hjälp hon unnar sig är en timmas städhjälp var tredje vecka. Och om datorn krånglar kontaktar hon en son som lämpligt nog är specialiserad på kommunikation mellan människor och datorer.
- Fast jag tycker nog att jag tacklat av litet på sistone.
Samtidigt som hon säger det böjer hon sig ner och plockar upp ett papper som hamnat på golvet - utan tillstymmelse till knak i knän eller andra leder.

Hon har en benstomme utan like, säger hon. Den har hållit för ett antal cykelvurpor men för att inte utmana ödet har hon nu parkerat cykeln för gott. Hon saknar den mycket för hon har cyklat hela sitt liv.

På bordet i vardagsrummet har hon dukat upp med ett stort antal kompendier som är resultatet av hennes brinnande intresse för släktforskning. På väggen ovanför bordet hänger ett porträtt i olja av anfadern Johan Bergman Olsson och ett av hans hustru Henrika.
- Johan var en märklig man som växte upp i Kalix under mycket små förhållanden. Med tiden blev han en förmögen och inflytelserik grosshandlare och skeppsredare som ägde fastigheterna Waldemarsudde och Rosenvik på Djurgården och dessutom ett hus på Skeppsbron i Stockholm.

Den som tror att släktforskning var något som dagens jubilar ägnade sig åt förr i tiden kan inte ha mera fel. Hon tycker fortfarande att det är roligt att lägga pussel som hon uttrycker det. Så gott som varje eftermiddag, efter att hon lagat sig en stadig lunch, sätter hon sig framför datorn i arbetsrummet och fortsätter sitt detektivarbete.

Flitens lampa släcks normalt inte förrän vid 23.00-tiden.
- Men på förmiddagarna gör jag ingen nytta.
För några år sedan gav hon ut en bok om sin uppväxt i Indien. Boken, med titeln Indien som jag minns det - En missionsfamiljs liv i 1920-talets Sydindien, sålde slut på förlaget.

Att familjen 1922 reste till Indien berodde på att hennes pappa, Sigfrid Alm, åtagit sig att reda ut ekonomiska problem som uppstått i kyrkans församlingar i Tamil Nadu i Sydindien. Han var då sekreterare vid Svenska kyrkans missionsstyrelse. Tiden i Indien betydde oerhört mycket för henne. Hon lärde sig det inhemska språket tamil och det har hon haft glädje av bland annat när hon vid två tillfällen återvänt till Indien och träffat gamla vänner.

Åter i Sverige 1929 började hon på Lindska skolan i Uppsala. 1935 tog hon studenten på latinlinjen vid Uppsala Högre allmänna läroverk och 1939 diplomerades hon från Socialinstitutet i Stockholm efter praktik bland annat i Londons slumkvarter.
Sin blivande man, Berndt Sandblad, träffade hon när hon arbetade som ungdomssekreterare vid Kristna förbundet för unga kvinnor, KFUK, i Sundsvall. De gifte sig 1942 i Ockelbo kyrka där hennes far då var kyrkoherde. Även hennes man utbildade sig så småningom till präst.

I takt med att familjen växte insåg hon att arbetet som mamma och prästfru, med allt det frivilligarbete det medförde, krävde att hon gav upp sin egen yrkeskarriär. Men verksam har hon förblivit som redan framgått. Närmast på programmet står en översättning till engelska av delar av boken om hennes uppväxt i Indien. Barnbarnen i England kan inte svenska så detta projekt är bland annat avsett för att de skall få möjlighet att lära känna sin familjebakgrund.

Klockan närmar sig 13.00 och ett arbetspass framför datorn väntar för dagens jubilar. Innan vi skiljs åt utbyter vi e-postadresser. Att man uppnått en ansenlig ålder behöver inte betyda att man inte hänger med i den tekniska utvecklingen.

Bara förmiddagarna lugna

Birgitta Sandblad motsvarar inte schablonbiledn av en 90-plussare. Både rösten och rörelserna är ungdomliga. Nu fyller hon 94 år.