– Jag drivs av att visa sådant som är fel, säger hon.
Takterna från tiden då Anna Bäsén jobbade som vårdbiträde och sedan undersköterska sitter kvar. I väntan på sin kantarelltoast tar hon fram en liten rosa flaska med handsprit. I en van rörelse klämmer hon ut en liten klick i handflatan och smörjer in händerna.
– Jag går ingenstans utan den, förklarar hon.
Arbetet i vården har också varit till stor nytta i hennes yrke som journalist. Det var av den anledningen som hon värvades till Expressen. I femton år har hon bevakat hälso- och sjukvården för kvällstidningen. Det har rört sig om allt från bristerna inom äldreomsorgen och psykiatrin till den ojämna kvaliteten bland landets tandläkare och det obefintliga patientskyddet i skönhetsindustrin.
För att komma så nära sanningen som möjligt har hennes metod ofta varit att "wallraffa" på plats. Antingen som patient eller anställd. Hon utnämnts till Årets folkbildare 2008. Och 2015 tilldelades hon Wendelapriset samt nominerades till den prestigefyllda "Guldspaden" för sin uppmärksammade granskning av bristande hygien på Södersjukhuset. Den som ledde till en riksdagsdebatt och nya städrutiner.
Allt som oftast är det patienten som är i fokus och i botten finns ett starkt socialt patos.
– Jag drivs av att visa på sådant som är fel. Stå upp för dem som inte har en stark röst. Som journalist är det också viktigt att följa sitt hjärta. Skriva om saker jag brinner för, blir förbannad över eller tycker är kul.
Hon påpekar dock att många inom sjukvården är duktiga och vill vara till nytta, men att kruxet är de ofta gräsliga arbetsförhållandena. Som undersköterska brukade hon protestera mot att de gamla kvinnorna med brutna lårbenshalsar hela tiden blev nedprioriterade i operationskön. Och det idealistiska har inte sjunkit med åren.
– Men en förändring är att jag blivit bättre på att säga nej – med ålderns rätt. Jag försöker att gå hem i tid. Annars är det lätt att bränna ut sig även i tidningsbranschen där mycket handlar om både hjärna och hjärta.
Hemma har hon maken Kim som hon beskriver som sin verklighetsförankring och den som påminner henne om att det finns mer i livet än arbete. Ett sätt att koppla bort jobbet är att vara i den lilla trädgård som hör till radhuset.
– Jag provar mig fram och odlar mest sådant som går att äta, kryddor och lite grönsaker. I år gick det bra för tomaterna.
Hur ser det ut i framtiden? Vad skulle du vilja granska nästa gång?
– Det finns så himla mycket. Men för att kunna göra det måste man hitta ett sätt att angripa det. Sådant går jag och grunnar på. (TT)