Att vara fri på riktigt

KRÖNIKA. Jag har aldrig sett någon se så öppet häpen ut som den där buddhistmunken när jag svarade vad jag tjänade per månad.

Foto:

Uppsala2007-07-15 00:00
Ens inkomst är en vanlig fråga i Kambodja, inte alls oartig som i Sverige. Ofta den andra eller tredje man får, efter namn och ålder. Men min biståndsarbetarlön på modesta 8 000 kronor i månaden var för den unge mannen svept i orange en i det närmaste ofattbar summa. Jag kunde lika gärna ha sagt hundra miljoner. Han gapade, svalde och frågade med ohöljd uppriktighet: "Vad ska du med så mycket pengar till?".

Jag brukar tänka på den unge munkens fråga ibland när jag rör mig genom svenska storstäder. De centrala delarna är nästan undantagslöst utformade för konsumtion. Sånär som på något bibliotek och en och annan park gäller det ha pengar i plånboken. Och jag undrar om det inte kommer att bli så vi går till historien. Att man om några hundra år kommer blicka tillbaka på oss och vår tid och konstatera att det som präglade vårt tänkande var ekonomismen. Att allt skulle fogas in i kalkyler, där "lönsamhet" hade ett magiskt egenvärde. I en kvällstidning läser jag att forskare "har bevisat" att lycka kan mätas i ekonomiska tal. Enligt de nya rönen motsvarar bra hälsa en löneförhöjning på fyra miljoner kronor om året. Att gifta sig värderas till en knapp miljon. Att vara sambo något mer. Lyckan över ett barn går dock inte att översätta i pengar, eftersom stress och ökade kostnader gör att det, enligt forskarna, går jämnt ut.

Jag kan inte låta bli att undra vad sådana rapporter, alla tipsen om hur man bättre löneförhandlar, hur man stajlar sitt hem innan försäljning, vad de gör med vår världsbild. När siffrorna blandas ihop med målet, i stället för att vara medlet.
För några år sedan var jag på en halvdan och nu avsomnad krog på S:t Olofsgatan. I samband med beställningen bad jag om ett glas vatten och frågade vad det kostade. Servitören såg sorgset på mig och sa: "Det är gratis. I mitt hemland anser vi att vatten är något som tillhör alla människor". På sätt och vis skäms jag lite fortfarande.

I en essäsamling av Peter Englund hittar jag en av de mest förtröstansfulla texter jag i sammanhanget läst. Han skriver om hur det i Digerdödens efterföljd var brist på arbetskraft och lönerna trissades upp. Men till arbetsgivarnas förtret ökade inte produktionen trots höjda löner. Folk valde att arbeta mindre, i stället för att tjäna mer.

Hur solitt och rationellt vårt samhälle än tycks vara, så vilar det på lösan sand. Vi lever inte i en av naturen given ordning. En gång var det annorlunda. Och en gång kommer det att bli annorlunda.

Det heter att om man har pengar så är man fri. Det kunde lika gärna formuleras "fri att konsumera". Varför inte pröva att låta bli att aktivt spendera pengar en dag? Pumpa den gamla fotbollen och hitta några som vill spela i närmsta park, gå förbi biblioteket och låna sommarläsning, njut konst och ett gratis glas vin på någon vernissage. I vår tid är man inte fri på riktigt, förrän det sista man tänker på är pengar. 
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om