Hela Mellansverige är Ari Harjunpääs arbetsfält. Sedan några veckor tillbaka har han ett nytt jobb, och är ännu inte helt inne i de nya rutinerna. Det blir många samtal till företaget i Tyskland. Men han är helt bekväm med det han säljer, biltillbehör och reservdelar till alla olika bilmärken.
– Bilar har varit ett intresse sedan jag var ung. Förutom att jag ritat bilar så har min bror Marco och jag byggt om bilar, både egna och andras, i många år, berättar Ari Harjunpää, och visar mig en bunt med motortidningar som skrivit om brödernas arbete.
Intresset för bilar var större än det för studier. Skolan klarade han av, även om närvaron inte alltid var hundra procent. Efter gymnasiet ville han börja jobba. Men i Avesta var det ont om jobb, medan man i Småland behövde arbetskraft. 19 år gammal bestämde sig Ari att hänga på busslasset med rekryterad arbetskraft från Avesta till Småland, och han hamnade i Skillingaryd där han fick jobb på en fabrik.
– Det var ett rätt tråkigt jobb, men jag ville ha en förändring så det kändes spännande att flytta, säger Ari som blev kvar i Skillingaryd i två år.
– Det är ett trevligt, men litet samhälle, och det var svårt att få kontakt med folk. Jag har kvar några vänner från tiden där, men när det var dags för mig att göra lumpen var jag nöjd med att flytta därifrån.
Ari, som har rötter i Finland, bytte ut sitt finska medborgarskap mot ett svenskt för att kunna göra lumpen i Sverige. Efter det fick han jobb på en livsmedelsbutik i Avesta. De öppnade ännu en butik i Hedemora och han flängde mellan butikerna så när ett Uppsalaföretag i bildelsbranschen ringde honom för att höra om han var intresserad av ett jobb som säljare, så hoppade han på direkt. Två veckor senare började han jobba för företaget med placering i Uppsala.
– Jag och brorsan var ju lite kända i bilkretsar och eftersom frågan kom helt i rätt tid så tackade jag ja till jobbet. Jag ville göra något annat, jag var 30 år, och tyckte att det skulle vara kul att flytta. Uppsala kändes rätt lagom. Inte för stort men ändå inte lika litet som Avesta.
Han installerade sig i Uppsala, träffade sin blivande hustru Erika och jobbade vidare.
Några år senare fick han ett erbjudande om jobb på ett företag i Göteborg som importerade bildelar. Han tog jobbet med villkor att han fick ha Uppsala som placeringsort.
Samarbetet med brorsan Marco planade ut eftersom avståndet gjorde det svårare att hålla igång projekten. Men tecknandet fortsatte, och ökade i intensitet.
– Det är nästan terapeutiskt att teckna, och mycket avkopplande för mig, säger Ari som blev kontaktad av Hjelms förlag som ville ha en illustration och senare även föreslog att han skulle teckna ett bilkortspel och en bilbok för yngre läsare. Det har även utvecklats till andra bilrelaterade illustrationer och böcker.
– Det var riktigt kul och nu tecknar jag mer än någonsin. Min dotter tecknar också, det är ett av hennes intressen, berättar Ari Harjunpää.
Familjen betyder förstås mycket. Hustrun, barnen, mamma och syskon med familjer. Han har också återknutit kontakten med Finland, och finskan.
– Jag har en syster i Finland som dök upp när min pappa avled 2010, säger Ari och berättar att ingen i familjen visste om henne innan dess. Nu har alla syskon en bra relation med sin nya syster, som är äldst av syskonen, och tidigare ett ensambarn som är jätteglad över att ha fått syskon på äldre dagar.
– Vi var över och hälsade på för ett par år sedan och det var verkligen roligt. Och jag är till utseendet mer lik Tuulia än mina helsyskon här i Sverige. I början var vi förstås lite undrande när hon dök upp i bodelningen, men hennes enda önskan var att få kontakt med oss, något hon inte haft möjlighet till under alla år, berättar Ari Harjunpää.
Nu hoppas Ari kunna åka till Finland mer regelbundet med familjen, men nästa resa är planerad till England där familjen ska resa runt och upptäcka delar av landet.