Återvände till barndomsstaden

Studentnationernas värde har diskuterats på sistone. Vissa politiker tycker att de är onödiga, medan andra roar sig där och kanske träffar sin tillkommande där. Allt detta har Åsa Reuterswärd gjort. Vad hon gjort dessutom, vilket inte många studenter har, är att hon har vuxit upp på en studentnation.
Hon föddes i Stockholm och hade redan hunnit gå ett och ett halvt år i skolan, när hennes far, Sune Lindquist, blev professor i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala.

Han fick ett erbjudande om bostad som han svårligen kunde tacka nej till: gårdshuset på sin gamla studentnation, Södermanlands-Nerikes, vid S:t Larsgatan.
- Vi kom dit någon gång efter jul, runt årsskiftet 1926-27, berättar Åsa Reuterswärd.

Hon minns den vackra våningen och trädgården med det stora päronträd, varunder man kunde sitta och dricka saft och kaffe vid tjänlig väderlek.
- Botanikprofessorn Rutger Sernander månade särskilt om det där trädet. Det ansågs vara Uppsalas äldsta träd och bar riklig frukt. Päronen var egentligen inte så goda att äta, men mamma brukade göra inkokta päron eller kompott av dem, och det var gott. Men trädet är tyvärr borta nu, lägger hon till.

Där i det gula tvåvåningshuset växte hon alltså upp, och hon minns den "väldiga trafik" av hästar och vagnar med frukt, ägg och potatis från landet som gick förbi på S:t Larsgatan utanför deras fönster, på väg till S:t Eriks torg eller Saluhallen.
Hon gick i Lindska skolan, som var flickskola då och där det bara fanns kvinnliga lärare. Till slut bestämde hon och hennes väninna sig för att flytta till Skrapan.
- Det var en charmig skola, och det var ju roligt att där gick både pojkar och flickor. Det var ett roligt år, och sedan kom jag till läroverket, där jag så småningom tog studenten, på latinlinjen, säger hon.

Det var krigsår när hon var ung student, och hon engagerade sig i lottarörelsen och gjorde sin krigsinsats på det viset.
- Vi satt nere i telehuset med våra lurar och lyssnade på radiotrafiken från Singö. Och så stickade vi, nästan hela tiden, mest vantar, till militären, Vi satt och läste, vi var ju studentskor nästan allihop. Fast vi pratade förstås en hel del också.

Men det fanns också studier som skulle skötas, i Åsa Reuterswärds fall i juridik. Fast frågar man varför hon valde juridiken, kommer svaret överraskande:
- Ja, det kan man verkligen undra. Det kanske var mamma som ville. Mamma själv läste konsthistoria, så det var hennes ämne. Och arkeologin var ju pappas. Men det blev ju en jur kand till slut, dummare än så var jag ju inte, säger hon.

Under studietiden träffade hon sin blivande man Erik, också han juridikstuderande. På nationen, förstås!
Hon medger att hon egentligen aldrig var någon riktig jurist, och det blev heller aldrig någon karriär i den disciplinen.
- Nej, vi gifte oss och fick barn, och det var ju mycket roligare, säger Åsa Reuterswärd uppriktigt, som inte heller senare tog upp någon karriär inom yrkeslivet.
- Vi kom att bo utanför Stockholm och Erik kom så småningom till kammarrätten och sedan till Regeringsrätten. Mina föräldrar bodde kvar i Uppsala, och ibland cyklade jag och barnen hit och hälsade på dem. Senare tog jag bilen och tog med mamma ut till alla Upplands kyrkor, eftersom det var kyrkokonst som hon var mest intresserad av.

Så småningom blev längtan till Uppsala allt starkare och de flyttade hit.
- Jag tycker det är väldigt roligt att ha kommit tillbaka. Och Uppsala är sig nog väldigt likt.
Det omfattande biblioteket har gett många tillfällen till läsning och när vi kommer på besök ligger några Karin Boye-volymer framme.
- Det var mammas. Jag tror att hon kände Karin Boye, och jag tycker att det är roligt att läsa i dem. Men annars blir det mest tidningar numera, tillstår hon.
- Men jag har gudskelov kommit så långt att jag kan slänga tidningarna när jag är klar med dem, avslutar Åsa Reuterswärd.

Återvände till barndomsstaden

Åsa Reuterswärd växte upp och studerade i Uppsala. Efter lång tid i Stockholm återvände familjen hit och mycket är sig likt, tycker hon.