Flyttlassen har under åren varit många för Åke Andersson. Han är smålänningen som hamnade i Härnösand, för att sedan bli Uppsalabo och vid pensioneringen smålänning på nytt. Men sedan i maj i år har tvårummaren med balkong i Årsta centrum varit Åke och hustrun Gerds hem.
Historien bakom de många flyttarna börjar i Kalmar där Åke föddes för 85 år sedan. Det var där han växte upp och gick på läroverket.
Efter att han fått jobb på länsstyrelsen läste han på Kalmars handelsgymnasium. Och det var också i Kalmar ljuv musik bokstavligen uppstod när han och hustrun Gerd träffades. Åke spelade i ungdomen i niomannabandet Kasper Sjögrens orkester.
??Jag spelade kontrabas och om jag får skryta så var vi väldigt populära. Vi fick uppträda i radion två gånger hos den kände Tore Ehrling, det var roligt, säger han.
Orkestern spelade på dansbanorna i Småland och i publiken fanns ofta dansglada Gerd som mer än en gång spanade in killen bakom kontrabasen. Efter att Gerd flyttat in till Kalmar började de träffas och då ?var det kört?.
??Ja, då tände det till, säger Åke och ler vid minnet. Min mor blev väldigt förtjust i Gerd och hon blev alltmer involverad i familjen.
Giftermål stod i Kalmar 1953 och sonen Anders föddes samma år, ett par år senare kom tvillingarna Hans och Bert. Efter att Åke fått en befordran på länsstyrelsen packade familjen ihop sig och 1956 flyttade de 100 mil, till Härnösand.
Åren i Ångermanland var bland de bästa i livet berättar Åke. Men det är i Uppsala som han stortrivts. Hit kom han första gången 1960 efter ännu en befordran på länsstyrelsen. Efter tio år bytte Åke jobb och började arbeta på kontoret på Upsala Nya Tidning.
??Jag arbetade med att sälja tidningsabonnemang. Det tyckte jag väldigt mycket om, det var roligt att få prata med folk och mångla tidningar.
I takt med att åren gick blev han befordrad till intendent och efter sju, åtta år hamnade han till sist på inköpsavdelningen. Där ansvarade han för inköp av kontorsmaterial och -möbler.
??På den tiden var det 300 anställda och jag hade något slags mellanställning mellan direktören och personalen. Jag hade så god kontakt med alla på tidningen och det tyckte jag om, säger han.
I det interna UNT-bladet gick Åke under namnet historieberättaren. Och utan större omsvep drar han ett exempel ur repertoaren. Han pekar på en hylla i köket där det står ett par dryckeskrus och en plunta i hamrad kopparplåt.
??De är gjorda av plåt från Domkyrkans tak. Men jag brukar skryta om att de är av silver gjorda. Han som tillverkade dem hette nämligen Silver i efternamn, säger Åke.
När Åke gick i pension 1991 var det åter dags för flytt. Lasset gick denna gång till Gerds föräldrahem i Ruda utanför Oskarshamn. Huset hade stått tomt.
För att knyta lite nya kontakter gick de med i PRO, och till slut var Åke ordförande.
??Man kan ju inte säga nej, men det var så roligt. Jag planerade alla möten och såg till att folk trivdes, berättar han.
I Ruda bodde de i 18 år tills de inte längre mäktade med den stora tomten. Då blev ett radhus i näraliggande Mönsterås lösningen. Men där acklimatiserade de sig inte riktigt, så efter lite påtryckningar från sönerna, som bor i Uppsala, flyttade de hit. Nu bor de i Årsta centrum.
??Vi brukar sitta på balkongen och titta när solen går upp vid sju. Det gillar vi och så lite morgonfika till det. Vi lever ett gott pensionärsliv, säger Åke Andersson och hustrun Gerd i mun på varandra.