Margareta växte upp i Skara, där pappa var domkyrkokomminister. Hon engagerade sig i scouterna, och deltog i början av 60-talet i de första scoutläger som hölls med gravt funktionshindrade ungdomar.
– Lägren hölls på Lysestrand i Bohuslän, med ett par tonåriga scouter och lika många funktionshindrade ungdomare i varje patrull. Helt fantastiskt.
Hon gillade matematik, men gick ändå latinlinjen och tog studenten 1964. Sedan tillbringade hon ett år i Frankrike som au pair, och kom till Uppsala 1965 för att läsa franska och bli språklärare. En kurs i fonetik förändrade dock hennes yrkesval. Studenterna fick lyssna på ett band, där en strokedrabbad person med grav afasi talade.
– Att språket kunde bli så förstört! Det fascinerade mig. Jag har alltid varit nyfiken på sådant som handlar om människor, säger Margareta, som 1966–67 arbetade bland fattiga judiska familjer i Casablanca i Svenska kyrkans regi. På fonetikkursen hörde hon talas om nya yrket logoped, skrinlade lärarplanerna och läste till logoped på Karolinska institutet.
– Det var så spännande med ett helt nytt fält!
Hon gick med i dansföreningen Philochoros och träffade sin blivande make Per på Västgöta nation.
– Eller snarare återsåg honom. Vi var bekanta från söndagsskolan i Vänersborg, där min mamma var söndagsskollärarinna.
Som nygifta bodde makarna i Mamre, ett litet rött hus intill Odinsborg.
– Vi tycker fortfarande att det huset är det viktigaste huset i stan, och har så fina minnen därifrån, säger Margareta som fick logopedtjänst på Akademiska 1972 och arbetade där fram till 1999. Under senare delen av 80-talet drogs flera projekt igång på barnkliniken. Hon studerade språkutvecklingen på sexåringar, födda och fått intensivvård som nyfödda på 80-talet i Uppsala. Hon följde sedan upp dem i tioårsåldern. Arbetet resulterade i en avhandling 1999, samma år hon fick en logopedtjänst på nyöppnade Astrid Lindgrens barnsjukhus.
– Vi jobbade i tvärprofessionella team i en platt organisation. Jag lärde mig massor.
Men hon – och många andra – var bekymrad över bristen på logopeder ute i landet. Logopedins verksamhetschefer föreslog Uppsala universitet att starta en logopedutbildning i Uppsala. Från 2004 var Margareta avsvarig för uppbyggnaden.
I dag är hon är Bliss-språkets främsta apostel. 1976 kom hon i kontakt med Bliss som bygger på att några hundra enkla symboler med egna betydelser kan kombineras i det oändliga för att bilda nya betydelser, Bliss-ord.
Symbolsystemet används av personer som växer upp utan fungerande tal.
– När någon förklarat hur man ska tänka och förstå det inifrån är det inte svårt alls! Under första Blisskursen var jag väldigt kritisk de första två dagarna, men sedan gick det inte att hålla emot längre. Jag lärde mig alltmer, och nu är det min grej, säger Margareta.
Hon jobbar internationellt med att utveckla Bliss. Hösten är full av engagemang: föreläsningar i Bergen om alternativ kommunikation, konferens i Dortmund, Bliss-seminarium i Moldavien, internationell Blisskurs i Uppsala och Blisskurs i Ryssland.
Privat bär hon med sig ett starkt behov av att sy, sticka och brodera. När hon gick i pension 2013 fick hon en knypplingskurs i Vadstena i avskedspresent av kollegerna.
– Senast jag knypplade var i tioårsåldern, och jag blev fast på en gång. Vad jag ska ha alla spetsfyrkanter till är en annan sak. Mamma skulle ha sagt att det är förspilld kvinnokraft. Jag ser det mer som en kulturgärning, som konsten att bygga kakelugnar.